I lördag såg jag tillsammans med min älskling och min lillebror (also referred to as "mina pojkar") nya Resident Evil. Vi såg den i 3D och satt mitt på balkongen i Rigoletto. Anton hade aldrig varit på 3D-bio förr så jag ville att han skulle få en så bra upplevelse som möjligt.
Det här är en Resident Evil-film. Och inget annat. Så den som förväntar sig en djup story där karaktärerna utvecklas eller ens är särskild välskrivna och genomtänka, eller som letar efter en handling som bygger på mer än att ett par snygga tjejer kutar runt och slaktar zombies - gör er icke besvär.
Resident Evil-filmerna bygger på Resident Evil-spelen och de går ut på att slakta zombies. Helst genom att använda stora, kraftfulla vapen så att kroppsdelar flyger åt alla håll. För det är festligt. Det finns ett ondskefullt företag - The Umbrella Corporation, som tagit fram ett fruktansvärt virus som kallas T-virus som gjort alla människor till zombies. Och spelen går ut på att förinta sagda zombies och stoppa det ondskefulla företaget.
Filmerna bygger ganska löst på spelen får man väl ändå säga. Konceptet är förstås detsamma, men man blandar gärna karaktärer och monster från olika RE-spel i samma film, och stoppar in karaktärer som överhuvudtaget aldrig figurerar i spelen. Alla filmer har Alice som sin huvudkaraktär, hon visade sig inte vara mottaglig för T-virus på samma sätt som de andra, så istället för att bli en otäck zombie blev hon bara extra stark och fick lite superhjälte-reflexer. Och hon försöker hitta, och rädda, de stackars människor som fortfarande finns kvar i USA och föra dem i säkerhet. För att sedan stoppa Umbrella Corporation som visat sig fortsätta experimentera med människor och virus. De har alltså inte lärt sig av sitt tidigare misstag.
Jag tycker att det var en spännande film med fina effekter och trevliga grafiska miljöer. Vi får se mörka, gotiska spökstäder, helt kritvita miljöer vilket blir väldigt effektfullt och snyggt tillsammans med lite blodsplatter... och så är det hela tiden eggande spänningsmusik i bakgrunden. En totalt värdelös film för den som inte bryr sig om / inte delar min smak när det gäller filmmiljöer, och för den som inte gillar zombieslakt eller Resident Evil-spelen. Men för de som gör det, en actionfylld, spännande och trevlig film. Som lämpade sig mycket bra i 3D.
Här kommer trailern:)
måndag 20 september 2010
Flash!
Den här veckan ska vi ha en webbkurs och leka med Flash för att göra banners och lära oss leverera design & layout webboptimerat. Så att en liten flashare/webbare bara kan ta våra objekt och göra som vi säger utan missförstånd. Lovely;)
Detta kan förhoppningsvis hjälpa oss undvika en hel del vanliga problem som uppstår i vår bransch. Det är nämligen allmänt känt att programmerare och webbdesigners etc. är lata och oftast inte har någon vidare förståelse för form. Och det är lika allmänt känt att grafiker och designers är ganska otekniska och därmed har en fullkomligt orealistisk syn på vad som faktiskt går att genomföra.
Vårt favoritargument? "Men det skulle bli så FINT!"
Jag gillar Flash, älskade att läsa Multimedia A i gymnasiet. Så det här kommer verkligen bli roligt.
Detta kan förhoppningsvis hjälpa oss undvika en hel del vanliga problem som uppstår i vår bransch. Det är nämligen allmänt känt att programmerare och webbdesigners etc. är lata och oftast inte har någon vidare förståelse för form. Och det är lika allmänt känt att grafiker och designers är ganska otekniska och därmed har en fullkomligt orealistisk syn på vad som faktiskt går att genomföra.
Vårt favoritargument? "Men det skulle bli så FINT!"
Jag gillar Flash, älskade att läsa Multimedia A i gymnasiet. Så det här kommer verkligen bli roligt.
I wanna be elected!
Dagen efter valet.
Ingen större överraskning, allt gick mer eller mindre som prognoserna förutspått. De rödgröna är naturligtvis hemskt besvikna, och alliansen glada även om de inte fick egen majoritet. Men allt det har kommit i skymundan. För idag känner de allra flesta, sossar som moderater, sorg och kanske ett uns av panik, för att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Och de kom inte bara in, de kom in med råge och blev Sveriges sjätte största parti. Större än både KD och V.
Och det känns bra att alla de vettiga partierna kan lägga ilska, besvikelse och kanske självgodhet åt sidan en stund för att istället gadda ihop sig mot den gemensamma fienden. Det är vad jag hoppas på. Så att vi aldrig mer behöver se ett främlingsfientligt parti komma in i riksdagen.
Ingen större överraskning, allt gick mer eller mindre som prognoserna förutspått. De rödgröna är naturligtvis hemskt besvikna, och alliansen glada även om de inte fick egen majoritet. Men allt det har kommit i skymundan. För idag känner de allra flesta, sossar som moderater, sorg och kanske ett uns av panik, för att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Och de kom inte bara in, de kom in med råge och blev Sveriges sjätte största parti. Större än både KD och V.
Och det känns bra att alla de vettiga partierna kan lägga ilska, besvikelse och kanske självgodhet åt sidan en stund för att istället gadda ihop sig mot den gemensamma fienden. Det är vad jag hoppas på. Så att vi aldrig mer behöver se ett främlingsfientligt parti komma in i riksdagen.
fredag 17 september 2010
Mushy Moussaka
F sa vid ett tillfälle att hon gillar moussaka, varpå jag genast smidde planer att laga det på hennes födelsedag. Sagt och gjort. Här kommer receptet. Det är en aning försvenskat. Hittade ett mer hardcore-grekiskt recept där man använde grekisk yoghurt istället för bechamelsås, uteslöt potatisen och lade till en aubergine istället, och smulade feta på toppen istället för vanlig gratängost. Och det lät ju också himla gott, så prova det om ni vill.
Moussaka för fyra mycket hungriga person / åtta stycken Fannysar / tre normalhungriga personer och två och en halv Fanny.
Lammfärssås
500 gram lammfärs
1 burk krossade tomater
En skvätt worcestershiresås
1 stor gul lök
Eventuellt lite tomatpuré för tjockare konsistens
Byggstenar
6 st potatisar
1,5 -2 st auberginer
3 tomater
En stor bechamelsås
Och det gör man bäst på känsla. Men du använder smör, röd mjölk och reder med mjöl till önskad konsistens. Jag brukar också ha i ordentligt med ost i såsen, kanske 150-200 gram till en stor sås.
150-200 gram ost att strö på toppen.
Stek löken, när den svettats och fått lite färg, tillsätt färsen och de övriga lammfärssås-ingredienserna. Låt reducera tills den är ganska krämig men verkligen inte för torr. Lägg sedan ett lager tunt skivad potatis i botten på en ugnsfast form, sedan ett lager aubergine, sedan ett lager lammfärssås och fortsätt på det sättet. Häll sedan bechamelsåsen överalltihop, och lägg ett lager tomatskivor och sedan ordentligt med ost. In i ugnen i 200 grader i en dryg halvtimme.
Smaklig måltid!
Moussaka för fyra mycket hungriga person / åtta stycken Fannysar / tre normalhungriga personer och två och en halv Fanny.
Lammfärssås
500 gram lammfärs
1 burk krossade tomater
En skvätt worcestershiresås
1 stor gul lök
Eventuellt lite tomatpuré för tjockare konsistens
Byggstenar
6 st potatisar
1,5 -2 st auberginer
3 tomater
En stor bechamelsås
Och det gör man bäst på känsla. Men du använder smör, röd mjölk och reder med mjöl till önskad konsistens. Jag brukar också ha i ordentligt med ost i såsen, kanske 150-200 gram till en stor sås.
150-200 gram ost att strö på toppen.
Stek löken, när den svettats och fått lite färg, tillsätt färsen och de övriga lammfärssås-ingredienserna. Låt reducera tills den är ganska krämig men verkligen inte för torr. Lägg sedan ett lager tunt skivad potatis i botten på en ugnsfast form, sedan ett lager aubergine, sedan ett lager lammfärssås och fortsätt på det sättet. Häll sedan bechamelsåsen överalltihop, och lägg ett lager tomatskivor och sedan ordentligt med ost. In i ugnen i 200 grader i en dryg halvtimme.
Smaklig måltid!
Friday I'm in love
Juridisk översiktskurs avslutad. Varför en blivande grafiker behöver läsa sådant skulle man kunna ifrågasätta, men det har faktiskt varit nyttigt. Man måste känna till olika marknadsföringslagar, olika påföljder, olika avtalsformer och annat. Inte fantastiskt spännande, men det är ju nyttiga saker sällan. Broccoli är ganska spännande eftersom de ser ut som små fina träd, men det var väl det. Eller förresten, även brysselkål är spännande för att det ser ut som ett helt stort kålhuvud fast i miniatyr, och i jättefin mörkgrön färg. Tyvärr smakar det inte lika spännande även om jag hör till de får människor som överhuvudtaget äter brysselkål. Jag föredrar att inte diskriminera grönsaker, somliga är godare och nyttigare än andra men alla förtjänar att ätas med stor aptit.
Nu har jag bara en endaste kurs kvar innan min slutpraktik, denna kurs är en ynka vecka lång och ska handla om webb. Vi ska typ göra Flash-banners etc. Jag är ett fan av Flash, alltid gillat det, men de flesta i klassen har aldrig öppnat det och då tycker jag att en sån här kort kurs där man bara skrapar lite på ytan kanske inte ger så mycket. Oh well. Man kan inte få allt. Efter denna ynkliga lilla kurs går jag på praaaktiiiik.
Vacker musik åt Thomas Tallis-hållet spelar i mitt huvud när jag tänker på det. Ska bli otroligt roligt.
Idag är det fredag. Och det ska man på inget sätt förringa. Ska bli underbart att inte kliva upp tidigt imorgon och ha föreläsning. Av någon löjlig anledning har vi bara morgonpass den här terminen. Den som kom på det borde ha tänkt igenom det en gång till. Planerna för helgen är fortfarande oklara. Ikväll ska jag leka med Fanny som fyllde år igår (då åt vi moussaka och såg på film. Postar receptet sen.) och jag tror att det eventuellt kommer att sluta med en utgång. Eller jag vet att det kommer att göra det faktiskt, och det är ju inte dumt. Jag skulle vilja gå till nåt ställe jag inte varit förut. Förslag, någon?
Har växlat till mig massa US Dollars. Man blir alltid så glad när det är bra kurs på dollarn, och det var det igår så då passade jag på. Nu är det mindre än en månad tills vi åker! Den 15 oktober blir det jag och Älskling i New York. Roligt!!! Den som har varit i New York kan därför se det som sin skyldighet att informera mig och V om alla roliga saker vi inte får missa.
Slutligen, för lite extra fredagspepp lämnar jag er med inte en, inte två, utan tre låtar som varje människa gör rätt i att lyssna på. Och förresten, I'm in love! ^^
Nu har jag bara en endaste kurs kvar innan min slutpraktik, denna kurs är en ynka vecka lång och ska handla om webb. Vi ska typ göra Flash-banners etc. Jag är ett fan av Flash, alltid gillat det, men de flesta i klassen har aldrig öppnat det och då tycker jag att en sån här kort kurs där man bara skrapar lite på ytan kanske inte ger så mycket. Oh well. Man kan inte få allt. Efter denna ynkliga lilla kurs går jag på praaaktiiiik.
Vacker musik åt Thomas Tallis-hållet spelar i mitt huvud när jag tänker på det. Ska bli otroligt roligt.
Idag är det fredag. Och det ska man på inget sätt förringa. Ska bli underbart att inte kliva upp tidigt imorgon och ha föreläsning. Av någon löjlig anledning har vi bara morgonpass den här terminen. Den som kom på det borde ha tänkt igenom det en gång till. Planerna för helgen är fortfarande oklara. Ikväll ska jag leka med Fanny som fyllde år igår (då åt vi moussaka och såg på film. Postar receptet sen.) och jag tror att det eventuellt kommer att sluta med en utgång. Eller jag vet att det kommer att göra det faktiskt, och det är ju inte dumt. Jag skulle vilja gå till nåt ställe jag inte varit förut. Förslag, någon?
Har växlat till mig massa US Dollars. Man blir alltid så glad när det är bra kurs på dollarn, och det var det igår så då passade jag på. Nu är det mindre än en månad tills vi åker! Den 15 oktober blir det jag och Älskling i New York. Roligt!!! Den som har varit i New York kan därför se det som sin skyldighet att informera mig och V om alla roliga saker vi inte får missa.
Slutligen, för lite extra fredagspepp lämnar jag er med inte en, inte två, utan tre låtar som varje människa gör rätt i att lyssna på. Och förresten, I'm in love! ^^
tisdag 7 september 2010
Lasagnens mysterium
Igår lagade jag lasagne. Det är en sån där traditionell, mysig, hemtrevlig rätt. Som blir godare dagen efter och som man enkelt kan göra mycket av. Och min lasagne brukar bli ganska god, men den blir aldrig som jag vill ha den. Jag har analyserat detta ingående, och kommit fram till att det beror på att jag för mitt liv inte kan låta bli att fylla pastalagren med alldeles för mycket köttfärsröra. Så lasagnen blir alltid jättehög, med massor av köttfärsröra och grönsaker och ostsås... men inte så många lasagneplattor. Sedan vräker jag på med ost.
Så när jag tar ut den ur ugnen ser den magnifik ut, gyllenbrun med ett tjockt lager av frasig men ändå seg ost. Men när jag sedan skär i den är den, en förvisso välsmakande, enda kletig röra.
Kan det vara så att min matlagningsfilosofi "Allt blir godare när man överdriver" inte gäller just här?
Hm... could be.
Undrar om Gustaf hade varit nöjd med min lasagne?
Så när jag tar ut den ur ugnen ser den magnifik ut, gyllenbrun med ett tjockt lager av frasig men ändå seg ost. Men när jag sedan skär i den är den, en förvisso välsmakande, enda kletig röra.
Kan det vara så att min matlagningsfilosofi "Allt blir godare när man överdriver" inte gäller just här?
Hm... could be.
Undrar om Gustaf hade varit nöjd med min lasagne?
söndag 5 september 2010
Återkomsten
Hej kära blogg,
Jag har varit borta nästan en månad, och jag ber om ursäkt. Men jag har haft goda skäl.
Som jag tidigare berättat har jag haft en helt vansinnig kurs att bita i, och den har verkligen krävt mycket arbete. Och som om det inte var nog, blev jag i tisdags matförgiftad and it wasn't pretty.
Usch usch fy.
Men idag känner jag mig faktiskt som mig själv, bortsett från att jag inte ser klok ut. Huden har ingen färg (okej, det har aldrig just min hy, men nu har den inte ens vit färg den har liksom... konstig onaturlig grå icke-färg), kroppen har ingen hållning och håret har inte sett en borste sen i tisdags. Och min hy är i uppror, för det är ju verkligen vad jag behöver just nu. Men det är säkert bara stressen och sjukan. Har varit på apoteket och köpt några grejor som jag hoppas kan råda bot på det, om de gör det så kan jag ju rent av vara lite modebloggig av mig och tipsa om dem.
Jag ska skärpa mig och försöka föra någon slags vettig blogg.
Hmm.... vettig blogg... vettig blogg...
Okej, jag tipsar.
Bok: Got fight? av Forrest Griffin. Hysteriskt rolig och bra. Varvar riktiga mma-tips med självbiografi, och den har verkligen glimten i ögat och är charmig. Forrest är cool, alltid gillat honom. Tror eventuellt han kanske slogs på nån av de första UFC-galorna jag såg, och att det är därför jag gillar honom även när han förlorar.
Skiva: Eftersom jag redan grundat med att tipsa om en gammal bok, tipsar jag om en gammal skiva. Zeppelin II. Och det kräver ingen motivering, och därmed gjorde jag för lätt för mig. Tusan.
Som straff får jag tipsa om en till: A sense of purpose av In Flames. När denna skiva först kom tyckte jag inte alls om den. Jag tyckte den var gnällig, fjollig och inte alls en bra uppföljare till Come Clarity som jag gillade desto mer. Och så fortsatte jag att tycka i över ett år, och så fort jag hörde en låt på radio suckade jag och tyckte att de tappat greppet. Men sen satt jag och lyssnade på Spotify och tänkte att jag skulle ge den en chans. Och då! Tadaaaaaa!!! Så slutade den plötsligen suga. Den ÄR fortfarande gnällig och fjollig. Men nu är den gnällig, fjollig och rätt så bra. Framför allt Delight and Angers. Ja den är en smula pojkbandsmetal och gay, men den är tamejtusan rätt catchy.
Låt: Haha, nu ni kommer ni smälla av. Men när jag ändå grundat med lite mjukisdöds kan jag lika bra fortsätta på mjukisspåret; Closer av Kings of Leon. Såja. Jag pumpar faktiskt den typ en gång om dagen nu, och jag har den på min mp3-spelare.
Film: Nu när jag ändå gjort någon upprörd kan jag lika bra göra det igen. From paris with love. Crashed and burned at the box office, men det är ett blodbad med Travolta and I'm in love. Eller inte precis in love men typ... infatuated. Som tidigare förkunnat gillar jag dumaction.
Så nu är det söndag, och imorgon ska jag till skolan och ha nåt slags möte med min nya mentor. Ska bli intressant. Ska bli jätteskönt att ha på mig en hel outfit, borsta håret, andas friskluft och umgås med människor och sånt. Det gör nästan inget att jag ska kliva upp tidigt.
Jag har varit borta nästan en månad, och jag ber om ursäkt. Men jag har haft goda skäl.
Som jag tidigare berättat har jag haft en helt vansinnig kurs att bita i, och den har verkligen krävt mycket arbete. Och som om det inte var nog, blev jag i tisdags matförgiftad and it wasn't pretty.
Usch usch fy.
Men idag känner jag mig faktiskt som mig själv, bortsett från att jag inte ser klok ut. Huden har ingen färg (okej, det har aldrig just min hy, men nu har den inte ens vit färg den har liksom... konstig onaturlig grå icke-färg), kroppen har ingen hållning och håret har inte sett en borste sen i tisdags. Och min hy är i uppror, för det är ju verkligen vad jag behöver just nu. Men det är säkert bara stressen och sjukan. Har varit på apoteket och köpt några grejor som jag hoppas kan råda bot på det, om de gör det så kan jag ju rent av vara lite modebloggig av mig och tipsa om dem.
Jag ska skärpa mig och försöka föra någon slags vettig blogg.
Hmm.... vettig blogg... vettig blogg...
Okej, jag tipsar.
Bok: Got fight? av Forrest Griffin. Hysteriskt rolig och bra. Varvar riktiga mma-tips med självbiografi, och den har verkligen glimten i ögat och är charmig. Forrest är cool, alltid gillat honom. Tror eventuellt han kanske slogs på nån av de första UFC-galorna jag såg, och att det är därför jag gillar honom även när han förlorar.
Skiva: Eftersom jag redan grundat med att tipsa om en gammal bok, tipsar jag om en gammal skiva. Zeppelin II. Och det kräver ingen motivering, och därmed gjorde jag för lätt för mig. Tusan.
Som straff får jag tipsa om en till: A sense of purpose av In Flames. När denna skiva först kom tyckte jag inte alls om den. Jag tyckte den var gnällig, fjollig och inte alls en bra uppföljare till Come Clarity som jag gillade desto mer. Och så fortsatte jag att tycka i över ett år, och så fort jag hörde en låt på radio suckade jag och tyckte att de tappat greppet. Men sen satt jag och lyssnade på Spotify och tänkte att jag skulle ge den en chans. Och då! Tadaaaaaa!!! Så slutade den plötsligen suga. Den ÄR fortfarande gnällig och fjollig. Men nu är den gnällig, fjollig och rätt så bra. Framför allt Delight and Angers. Ja den är en smula pojkbandsmetal och gay, men den är tamejtusan rätt catchy.
Låt: Haha, nu ni kommer ni smälla av. Men när jag ändå grundat med lite mjukisdöds kan jag lika bra fortsätta på mjukisspåret; Closer av Kings of Leon. Såja. Jag pumpar faktiskt den typ en gång om dagen nu, och jag har den på min mp3-spelare.
Film: Nu när jag ändå gjort någon upprörd kan jag lika bra göra det igen. From paris with love. Crashed and burned at the box office, men det är ett blodbad med Travolta and I'm in love. Eller inte precis in love men typ... infatuated. Som tidigare förkunnat gillar jag dumaction.
Så nu är det söndag, och imorgon ska jag till skolan och ha nåt slags möte med min nya mentor. Ska bli intressant. Ska bli jätteskönt att ha på mig en hel outfit, borsta håret, andas friskluft och umgås med människor och sånt. Det gör nästan inget att jag ska kliva upp tidigt.
måndag 16 augusti 2010
The Runaways
För sisådär en tio år sedan tror jag det var, som jag först på allvar lyssnade på The Runaways. Jag hade hört namnet förut, visste att det var både Joan Jetts och Lita Fords före detta band, och hade sett en av deras LP-skiva någon gång i en gammal skivaffär. Men jag hade inte ännu lyssnat, och upplevt The Runaways.
Den första låten jag lyssnade på var förstås den stora hiten Cherry bomb. Och det var precis vad en tillrättalagd tolvårig flicka till lika delar plugghäst som hårdrockentusiast behövde höra.
Bland läxor, Harry Potter-böcker och ritblock strömmade de skitiga tonerna från skramliga trummor och halvstämda gitarrer, tillsammans med Cherie's alldeles speciella hybrid mellan sång och rop. Och fast hårdrock alltid varit en del av mitt liv (tack vare att jag är född 1988 av mycket unga föräldrar, som naturligtvis också var hårdrockare eftersom det var vad man var 1988) var detta ändå något helt nytt för mig. För det var FLICKOR. Unga flickor. Som sa... ja gud vet allt, hade på sig gud vet vad, och det var Fantastiskt. Och chockerande, och kaxigt och Fantastiskt. Och så... mäktigt. Fastän jag upptäckte dem runt millenieskiftet, och de var aktiva vid mitten av 70-talet, var detta ändå så ballt. För en tolvårig flicka som inte visste mycket om livet. Och där stod hon, i mitten av fotografiet, Cherie Currie. 16 år gammal, i korsett och med mikrofonen lindad kring låret. Herregud.
The Runaways musik var knappast felfri, och det fanns sannerligen rum för finslipning. De hade en väldigt kort, men intensiv karriär och visst fick de framför allt uppmärksamhet för att de var så unga och vågade. Men något som ofta förbises när man pratar eller läser om The Runaways är vilken påverkan de hade på rockmusikens utveckling. Hur otroligt många tjejband som bildades, och härmade dem. De flesta var förstås inget vidare, men några av dem var det och fanns plötsligen en scen för tjejrockers. Och Joan Jett - den passionerade unga flickan som släpade gitarren överallt, som utgjorde The Runaways hjärta, och Lita Ford - som kanske satt på den mesta talangen och musikaliteten, gick båda vidare och skapade sig långa musikkarriärer som soloartister. Och det tackar vi för:)
Igår såg jag filmen The Runaways. Med Kristen Stewart, Dakota Fanning, Elvis Presleys barnbarn Riley Keough (som var helt okej som skådis, faktiskt) och många fler. Den var inte lysande, och de allra flesta som ser den kommer nog inte att minnas den nämnvärt. Men för mig var den värdefull, och även om jag hade castat den annorlunda (fröken Twilight har faktiskt inte tillräckligt mycket testosteron, eller tillräckligt många ansiktsuttryck för att spela Joan Jett) så påminde den mig på angenämt sätt om hur inspirerande och fina The Runaways var.
Den första låten jag lyssnade på var förstås den stora hiten Cherry bomb. Och det var precis vad en tillrättalagd tolvårig flicka till lika delar plugghäst som hårdrockentusiast behövde höra.
Bland läxor, Harry Potter-böcker och ritblock strömmade de skitiga tonerna från skramliga trummor och halvstämda gitarrer, tillsammans med Cherie's alldeles speciella hybrid mellan sång och rop. Och fast hårdrock alltid varit en del av mitt liv (tack vare att jag är född 1988 av mycket unga föräldrar, som naturligtvis också var hårdrockare eftersom det var vad man var 1988) var detta ändå något helt nytt för mig. För det var FLICKOR. Unga flickor. Som sa... ja gud vet allt, hade på sig gud vet vad, och det var Fantastiskt. Och chockerande, och kaxigt och Fantastiskt. Och så... mäktigt. Fastän jag upptäckte dem runt millenieskiftet, och de var aktiva vid mitten av 70-talet, var detta ändå så ballt. För en tolvårig flicka som inte visste mycket om livet. Och där stod hon, i mitten av fotografiet, Cherie Currie. 16 år gammal, i korsett och med mikrofonen lindad kring låret. Herregud.
The Runaways musik var knappast felfri, och det fanns sannerligen rum för finslipning. De hade en väldigt kort, men intensiv karriär och visst fick de framför allt uppmärksamhet för att de var så unga och vågade. Men något som ofta förbises när man pratar eller läser om The Runaways är vilken påverkan de hade på rockmusikens utveckling. Hur otroligt många tjejband som bildades, och härmade dem. De flesta var förstås inget vidare, men några av dem var det och fanns plötsligen en scen för tjejrockers. Och Joan Jett - den passionerade unga flickan som släpade gitarren överallt, som utgjorde The Runaways hjärta, och Lita Ford - som kanske satt på den mesta talangen och musikaliteten, gick båda vidare och skapade sig långa musikkarriärer som soloartister. Och det tackar vi för:)
Igår såg jag filmen The Runaways. Med Kristen Stewart, Dakota Fanning, Elvis Presleys barnbarn Riley Keough (som var helt okej som skådis, faktiskt) och många fler. Den var inte lysande, och de allra flesta som ser den kommer nog inte att minnas den nämnvärt. Men för mig var den värdefull, och även om jag hade castat den annorlunda (fröken Twilight har faktiskt inte tillräckligt mycket testosteron, eller tillräckligt många ansiktsuttryck för att spela Joan Jett) så påminde den mig på angenämt sätt om hur inspirerande och fina The Runaways var.
lördag 14 augusti 2010
Kära lillasyster
Jag har en syster, som är så fin så fin. Söt som en nygräddad maräng och sannerligen the toughest cookie in the jar. Hon är modig som ett lejon, och skarp som en knivsegg. Och klok som en fluffig, dunig liten uggla. Eller det där talande trädet i Pocahontas. Den bästa lillasystern i världen.
Som av outgrundlig (eller okej, inte precis outgrundlig, men inte helt uppenbar i alla fall) anledning bestämt sig för att bo på Cypern. Detta halloumins hemland, som är mycket vackert och varmt och soligt och allt, men tillika långt som tusan hemifrån. Och inte nog med det. Det har också fullständigt vansinnig trafik. Med nästan total avsaknad från motorväg (på grekiska sidan finns 1, på turkiska 0) utan istället massor av grusväg, livsfarliga kurvor, höga hastighetsbegränsningar och vänstertrafik på det. Och tyvärr föll just min lilla guldklimp offer för just denna vansinniga trafik idag. När hon var på väg till stranden med moppen och krockade med en bil. Så nu vårdas hon på sjukhus för andra gången under sin Cypernvistelse.
Kära, älskade lillasyster. Det finns inga ord som beskriver hur ofattbart lycklig jag är att du är vid liv, och förhållandevis välbehållen. Jag kan inte ens tänka på vad som hade kunnat hända. Och allt jag vill är att du ska krya på dig och bli bra, och snart komma hem till Sverige igen så att jag rå om dig som det är tänkt att en storasyster ska rå om sin lillasyster.
Som av outgrundlig (eller okej, inte precis outgrundlig, men inte helt uppenbar i alla fall) anledning bestämt sig för att bo på Cypern. Detta halloumins hemland, som är mycket vackert och varmt och soligt och allt, men tillika långt som tusan hemifrån. Och inte nog med det. Det har också fullständigt vansinnig trafik. Med nästan total avsaknad från motorväg (på grekiska sidan finns 1, på turkiska 0) utan istället massor av grusväg, livsfarliga kurvor, höga hastighetsbegränsningar och vänstertrafik på det. Och tyvärr föll just min lilla guldklimp offer för just denna vansinniga trafik idag. När hon var på väg till stranden med moppen och krockade med en bil. Så nu vårdas hon på sjukhus för andra gången under sin Cypernvistelse.
Kära, älskade lillasyster. Det finns inga ord som beskriver hur ofattbart lycklig jag är att du är vid liv, och förhållandevis välbehållen. Jag kan inte ens tänka på vad som hade kunnat hända. Och allt jag vill är att du ska krya på dig och bli bra, och snart komma hem till Sverige igen så att jag rå om dig som det är tänkt att en storasyster ska rå om sin lillasyster.
fredag 13 augusti 2010
Inception
I förrgår såg jag den synnerligen hypade Inception. Det har varit ett återkommande tema i årets filmer att man inte riktigt ska veta vad som är på riktigt, och vem som egentligen talar sanning. Till exempel nya Shrek, Shutter Island (där DiCaprio också spelar huvudrollen) och både Killers och Knight and day (som jag inte sett, men som båda verkar handla om precis samma sak). Och sådan är även Inception, men den tar oss faktiskt steget längre. Och den är väldigt bra, den är annorlunda, den är genomtänkt. Det är på något sätt en väldigt stor berättelse, som sker på många plan. Den är väldigt matig, liksom. Man blir mätt och belåten.
Men. Den är väldigt lång. Och jag är lite allergisk mot för långa filmer. Jag tycker att ytterst få filmer verkligen använder hela speltiden på bästa sätt. Ibland känns det som om efterlängtade, helst lite episka filmer, är tre timmar bara för att. För att man typ ska få valuta för pengarna, som ett tack för att man väntat. Men jag blir bara irriterad. För när man har väntat på en bra film vill man ju att den ska vara riktigt välgjord också.
Inception är inte tre timmar, men den är två och en halv. Och det är godkänt, för som jag tidigare sa så är det en ganska stor berättelse och jag är trots allt glad att man får mycket kött på benen. Men den hade varit ett snäpp bättre om man hade klarat sig på två timmar. Tror jag.
En film som bara är kanske en timme och fyrtiofem minuter (betydligt bättre spellängd) är Predators som jag såg i fredags. Inte en remake av åttiotalsklassikern Predator som man skulle kunna tro, utan den här filmen har ett s på slutet och är helt egen. Men den handlar om samma härliga utomjordliga rovdjur som sist och den är förvånansvärt bra, faktiskt. Sannerligen inte oscarsvinnare och ingen film man behöver se två gånger, men underhållande och spännande. Och man får veta rätt mycket om Predators och hur de funkar och hur de tänker och det är intressant om man gillar sci-fi. Och seriöse Adrien Brody spelar bad-ass superskillad ex-militär gone legosoldat. Bara en sån sak.
Men. Den är väldigt lång. Och jag är lite allergisk mot för långa filmer. Jag tycker att ytterst få filmer verkligen använder hela speltiden på bästa sätt. Ibland känns det som om efterlängtade, helst lite episka filmer, är tre timmar bara för att. För att man typ ska få valuta för pengarna, som ett tack för att man väntat. Men jag blir bara irriterad. För när man har väntat på en bra film vill man ju att den ska vara riktigt välgjord också.
Inception är inte tre timmar, men den är två och en halv. Och det är godkänt, för som jag tidigare sa så är det en ganska stor berättelse och jag är trots allt glad att man får mycket kött på benen. Men den hade varit ett snäpp bättre om man hade klarat sig på två timmar. Tror jag.
En film som bara är kanske en timme och fyrtiofem minuter (betydligt bättre spellängd) är Predators som jag såg i fredags. Inte en remake av åttiotalsklassikern Predator som man skulle kunna tro, utan den här filmen har ett s på slutet och är helt egen. Men den handlar om samma härliga utomjordliga rovdjur som sist och den är förvånansvärt bra, faktiskt. Sannerligen inte oscarsvinnare och ingen film man behöver se två gånger, men underhållande och spännande. Och man får veta rätt mycket om Predators och hur de funkar och hur de tänker och det är intressant om man gillar sci-fi. Och seriöse Adrien Brody spelar bad-ass superskillad ex-militär gone legosoldat. Bara en sån sak.
The Expendables
En fantastiskt rolig film. Om, man som jag, älskar dumaction. Den är alldeles sprängfylld med explotioner, episk hjältemusik, underbara fightingscener, blod, klyschig dialog där legosoldater plötsligen utvecklar ett samvete och ska göra det rätta (vilket av någon anledning ändå alltid innebär att döda ytterligare några hundra personer innan filmens slut) och en snygg tjej. Och jag är så nöjd. Jag vet inte vad det är, men jag älskar precis sån här action. Som är ordentligt strösslad med humor.
The Expendables är ett gäng legosoldater som naturligtvis är fruktansvärt duktiga på vad de gör, men börjar bli till åren. De tar ett uppdrag på en liten ö utanför Mexico, som visar sig vara en otäck militärstat där en före detta CIA-agent tvingar generalen, som egentligen ska föreställa landets big boss (och som spelas av David Zayas, Batista från Dexter alltså), att typ odla massa kokaplantor. Mycket originellt.
Filmen hade förstås inte varit hälften så bra om det inte vore för den helt suveräna casten, den här filmen innehåller nämligen nästan alla klassiska actionhjältar, t ex Sylvester Stallone - som både har regisserat och varit med och skrivit manuset, Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Dolph Lundgren, Jet Li, Mickey Rourke, Jason Statham och den underbare UFC-veteranen (före detta mästare i två viktklasser) Randy Couture.
Och som om detta inte var nog, var stämningen i biografen helt sagolik. Alla skrattade, applåderade och skrek när det hände roliga saker och det var helt enkelt så sjukt mysigt. Personalen bad oss att genom handuppräckning visa hur stor andel av publiken i Sergel salong 1 som var tjejer... well... det var inte så många om vi säger så. Det tycker jag vi ska ändra på, tjejer behöver mer dumaction i sina liv, det är jag övertygad om.
Och om du som jag gillar fet action kan jag även rekommendera nya A-team som även den innehåller en underbar UFC-fighter, nämligen Quinton Rampage Jackson (snäppet vassare skådespelare, får man väl också tillägga). Och det är faktiskt en jättebra film. Faktiskt.
The Lonely Island håller i alla fall med mig. Cool guys don't look at explosions.
The Expendables är ett gäng legosoldater som naturligtvis är fruktansvärt duktiga på vad de gör, men börjar bli till åren. De tar ett uppdrag på en liten ö utanför Mexico, som visar sig vara en otäck militärstat där en före detta CIA-agent tvingar generalen, som egentligen ska föreställa landets big boss (och som spelas av David Zayas, Batista från Dexter alltså), att typ odla massa kokaplantor. Mycket originellt.
Filmen hade förstås inte varit hälften så bra om det inte vore för den helt suveräna casten, den här filmen innehåller nämligen nästan alla klassiska actionhjältar, t ex Sylvester Stallone - som både har regisserat och varit med och skrivit manuset, Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Dolph Lundgren, Jet Li, Mickey Rourke, Jason Statham och den underbare UFC-veteranen (före detta mästare i två viktklasser) Randy Couture.
Och som om detta inte var nog, var stämningen i biografen helt sagolik. Alla skrattade, applåderade och skrek när det hände roliga saker och det var helt enkelt så sjukt mysigt. Personalen bad oss att genom handuppräckning visa hur stor andel av publiken i Sergel salong 1 som var tjejer... well... det var inte så många om vi säger så. Det tycker jag vi ska ändra på, tjejer behöver mer dumaction i sina liv, det är jag övertygad om.
Och om du som jag gillar fet action kan jag även rekommendera nya A-team som även den innehåller en underbar UFC-fighter, nämligen Quinton Rampage Jackson (snäppet vassare skådespelare, får man väl också tillägga). Och det är faktiskt en jättebra film. Faktiskt.
The Lonely Island håller i alla fall med mig. Cool guys don't look at explosions.
torsdag 12 augusti 2010
Idétorka och ringrost
Överöst med skolarbete, som egentligen är roligt men idag väldigt påfrestande. Känner mig osäker på om jag liksom gör rätt, fast jag bara haft fem veckors sommarlov känns allting så avlägset. Vet jag hur man gör snygga produktblad? Vet jag hur man göra bra broschyrer? Just idag känner jag mig synnerligen osäker. Vilket jag vet delvis beror på min nya lärare som är proppfull med kunskap men allergisk mot tydliga instruktioner.
Och om sanningen ska fram är det inte bara det som ligger och pyr idag. Läste igenom några bekantas bloggar och förundras över deras fantastiska användande av ord och uttryck. Formuleringar som gör mig alldeles häpen och avundsjuk. Jag brukade vara riktigt bra på sådant, och nu, efter att inte ha skrivit ordentligt på åratal, är jag faktiskt märkbart sämre på det. Och jag är orolig att mitt tecknande går samma väg, eftersom det varit försummat längre än skrivandet trots att det en gång var allt jag gjorde.
Jag hittar på bildmotiv, och även fyndiga formuleringar och texter och även bokidéer nästan dagligen, men gör aldrig något av det. Och jag önskar att jag gjorde det. Men jag hinner inte, får ingen ro. Och har ingenstans att göra det, riktigt. Längtar tills jag blir färdigutbildad, flyttar till något betydligt större ställe och hittar lite lust.
Och om sanningen ska fram är det inte bara det som ligger och pyr idag. Läste igenom några bekantas bloggar och förundras över deras fantastiska användande av ord och uttryck. Formuleringar som gör mig alldeles häpen och avundsjuk. Jag brukade vara riktigt bra på sådant, och nu, efter att inte ha skrivit ordentligt på åratal, är jag faktiskt märkbart sämre på det. Och jag är orolig att mitt tecknande går samma väg, eftersom det varit försummat längre än skrivandet trots att det en gång var allt jag gjorde.
Jag hittar på bildmotiv, och även fyndiga formuleringar och texter och även bokidéer nästan dagligen, men gör aldrig något av det. Och jag önskar att jag gjorde det. Men jag hinner inte, får ingen ro. Och har ingenstans att göra det, riktigt. Längtar tills jag blir färdigutbildad, flyttar till något betydligt större ställe och hittar lite lust.
onsdag 11 augusti 2010
A bit out of character...
Jag är ju som de flesta vet, inte precis hiphoppare. Så att säga.
Men, jag har hittat en bra hiphoplåt!!!
Upptäckte den för över ett år sedan nu, och hade nästan glömt den, men så bara ploppade den upp i huvudet alldeles plötsligt och jag tänkte att jag måste dela detta med världen.
Varsågoda.
Dead man coming, heter den.
Men, jag har hittat en bra hiphoplåt!!!
Upptäckte den för över ett år sedan nu, och hade nästan glömt den, men så bara ploppade den upp i huvudet alldeles plötsligt och jag tänkte att jag måste dela detta med världen.
Varsågoda.
Dead man coming, heter den.
måndag 9 augusti 2010
Panacea81
"In Greek mythology, Panacea (Greek Πανάκεια, Panakeia) was the goddess of healing. She was the daughter of Asclepius and Epione. Panacea and her five sisters each performed a facet of Apollo's art: Panacea was the goddess of cures, Iaso was the goddess of recuperation, Hygieia was the goddess of disease prevention, Aceso was the goddess of recovery, and Aglaea was the goddess of natural beauty." säger Wikipedia om gudinnan Panacea.
Vilket plötsligen får mig att inse varför youtube-gudinnan Panacea81 valt sitt namn. Hon gör nämligen sminktutorials. Och jag älskar dem, för hon är så rolig och snäll och mysig och duktig.
Och jag som älskar färg och form, och dessutom har en moster som tillverkar handgjorda 100% naturliga mineralsminkprodukter, borde ju använda ögonskuggor å grejer hela tiden men gör det nästan aldrig! För jag vet aldrig vad jag ska göra eller vad som passar mig, och jag tycker aldrig det blir bra. Och därför är jag så tacksam för underbara Lauren Luke som under pseudonymen Panacea81 underhåller mig och ger mig massor av inspiration:)
Här visar hon hur man gör Hayley Williams Airplane-smink. Och jag som älskar gult! Yummy!:)
Varsågod!
Vilket plötsligen får mig att inse varför youtube-gudinnan Panacea81 valt sitt namn. Hon gör nämligen sminktutorials. Och jag älskar dem, för hon är så rolig och snäll och mysig och duktig.
Och jag som älskar färg och form, och dessutom har en moster som tillverkar handgjorda 100% naturliga mineralsminkprodukter, borde ju använda ögonskuggor å grejer hela tiden men gör det nästan aldrig! För jag vet aldrig vad jag ska göra eller vad som passar mig, och jag tycker aldrig det blir bra. Och därför är jag så tacksam för underbara Lauren Luke som under pseudonymen Panacea81 underhåller mig och ger mig massor av inspiration:)
Här visar hon hur man gör Hayley Williams Airplane-smink. Och jag som älskar gult! Yummy!:)
Varsågod!
Bright Shiny Morning!
Skolstart.
Underbart att återse klassen, och påbörja min allra sista termin! Sju veckors studier kvar innan jag börjar min slutpraktik som jag ska göra på världens coolaste ställe. Happy happy happy!
Det är någonting som är så spännande och roligt med skolstartar tycker jag. Man får lust att vässa blyertspennor, köpa en ny ryggsäck och klä sig i stickade tröjor. Det blir en så skön höststämning i luften, och man riktigt känner entusiasmen vibrera. Själv har jag investerat i ett nytt, fint Star Wars-skrivblock med Yoda på omslaget. Tjusigt värre.
Vi sparkar igång med kursen Publiceringsmetodik med en rolig och synnerligen erfaren och ganska flashig, men mindre pedagogisk lärare. Hela lektionen gick åt till att vi ställde frågor känns det som, och ändå verkar ingen till fullo ha förstått uppgiften. Men... skjuta från höften har ju funkat förr. Jag har en ganska schysst idé i alla fall, tror jag. Och om det blir bra kanske jag publicerar det jag åstadkommer här. Men det får vi se. Övergripande handlar det om att vi ska producera en ganska stor och omfattande trycksak var, helt från grunden och helt perfekt enligt konstens alla regler. Grafiskt och tekniskt, då alltså. De ska sedan skickas till tryck, och hittar tryckeriet ett enda fel att anmärka på, utfall, icc-profiler, format, skärmärken, marginaler, typografi, layout... tja vad som helst egentligen, så har vi misslyckats. Det kommer bli mycket spännande;)
Och för den som undrar om inläggets titel, Bright shiny morning, är det en alldeles lysande bok av James Frey som jag läste ifjol eller året innan det. Den handlar förvisso inte alls om början av en ny termin, men det kändes passande i alla fall.
Underbart att återse klassen, och påbörja min allra sista termin! Sju veckors studier kvar innan jag börjar min slutpraktik som jag ska göra på världens coolaste ställe. Happy happy happy!
Det är någonting som är så spännande och roligt med skolstartar tycker jag. Man får lust att vässa blyertspennor, köpa en ny ryggsäck och klä sig i stickade tröjor. Det blir en så skön höststämning i luften, och man riktigt känner entusiasmen vibrera. Själv har jag investerat i ett nytt, fint Star Wars-skrivblock med Yoda på omslaget. Tjusigt värre.
Vi sparkar igång med kursen Publiceringsmetodik med en rolig och synnerligen erfaren och ganska flashig, men mindre pedagogisk lärare. Hela lektionen gick åt till att vi ställde frågor känns det som, och ändå verkar ingen till fullo ha förstått uppgiften. Men... skjuta från höften har ju funkat förr. Jag har en ganska schysst idé i alla fall, tror jag. Och om det blir bra kanske jag publicerar det jag åstadkommer här. Men det får vi se. Övergripande handlar det om att vi ska producera en ganska stor och omfattande trycksak var, helt från grunden och helt perfekt enligt konstens alla regler. Grafiskt och tekniskt, då alltså. De ska sedan skickas till tryck, och hittar tryckeriet ett enda fel att anmärka på, utfall, icc-profiler, format, skärmärken, marginaler, typografi, layout... tja vad som helst egentligen, så har vi misslyckats. Det kommer bli mycket spännande;)
Och för den som undrar om inläggets titel, Bright shiny morning, är det en alldeles lysande bok av James Frey som jag läste ifjol eller året innan det. Den handlar förvisso inte alls om början av en ny termin, men det kändes passande i alla fall.
Vi som överlevde Sonisphere
Hej igen.
Jag ber om ursäkt för mitt blogguppehåll, men internetuppkopplingen på det ganska primitiva lantstället i Värmland var mindre än fantastisk. Nu har jag återvänt och har för avsikt att återuppta mitt bloggande:)
Värmland var soft. Vädret var ju inte fantastiskt, det regnade nästan varje dag. Men solen, när den väl sken, var riktigt stark så jag har ändå fått en hel del färg. Och framför allt har jag vilat... läst bok efter bok, och pratat med Viktors roliga släktingar. Vi har grillat på klippor, badat i iskall sjö, åkt in till Arvika och handlat mat och allmänt softat. Och naturligtvis noggrant kollat oss för fästingar varje kväll.
Antal hittade fästingar: 1, och eftersom jag är från Hälsingland där det liksom knappt finns fästingar (seriously, aldrig hört talas om nån som fått en fästing i Hudik...) och nu mer bor i Stockholms innerstad, så är jag inte så väldigt van vid fästingar. Äckliga, värdelösa djur som de är. Såg på Nyhetsmorgon en gång för flera år sedan då någon slags biolog fick frågan om fästingar faktiskt är ett nyttodjur på något sätt, om de fyller någon som helst plats i näringskedjan. Han sa nej. Möjligen som mat till fågelungar, men de är faktiskt till och med för små för det, så det är så svårt för fågelmamman att ta dem. De är bara eländiga och smittobärare.
Kom tillbaka till Stockholm i fredags, lagom till Sonisphere som ägde rum i lördags.
Nu så här i efterhand börjar det kännas riktigt värt. Iggy var fantastisk, det jag såg av Mötley Crüe utmärkt och Maiden över förväntan. Men jag tror inte att någon som inte var där kan förstå vilken misär det var. Jag överdriver inte när jag säger att det gick att krama vatten ur min behå. Och mina underbara röda AC/DC-edition Coverse... well... Jag la dem i blöt i badkaret över natten för att lösa upp all lera och morgonen efter skrubbade jag dem rena. Only to find att Angus Young-trycket på sidan helt spruckit och lösts upp... så jag skrubbade bort det också, så nu ser de bara ut som ett par vanliga röda Coverse bortsett från att det står "lock up your daughters" på det vita gummit på sidan. Daaaamn you lera!!!
Och jag kan inte komma ifrån hur illa planerad Sonisphere var... Det var två scener, varav den ena var i en sänka, så stod man det minsta lilla borta från scen såg man inget! Det går ju liksom inte att se över folks huvuden då om man står en bit bort. Och scenerna var inte placerade mitt emot varandra - för det hade ju varit logiskt, utan snett brevid varandra på ett jättefånigt sätt som gjorde det gräsligt bökigt att ta sig till den ena scenen.
Det fanns knappt några utgångar, dock massor av skyltar där det stod Exit men som inte var utgångar... för det är ju smart. Speciellt när 53 000 människor vill ta sig ut. Hemskt smart. Och så otroooligt trångt. Den som tyckte att de skulle avgränsa ett så litet område till detta... tja... han tyckte fel. Och så inte ett enda tält att söka skydd i. Inte ett enda öl- eller mattält. Och jag har varit på ett antal olika festivaler vid det här laget, aldrig varit med om maken. INTE ETT ENDA TÄLT. Jeeez louise. Jag är fortfarande chockad.
Men nu känns det bättre. Trots att jag missade det enda bandet jag egentligen ville se, var genomblöt, iskall, och vaknade dagen efter med en underlig träningsvärk i musklerna runt foten från att ha försökt hålla balansen och ta sig fram genom djupa lerpölar i flera timmar. För alla band spelade så bra. De lät så bra. Och vi fick väldigt mycket kärlek från banden för att vi utstod sådant lidande:) Och som min bästa vän sa när vi sent på kvällen möttes på grillen på hörnet för att trycka i oss lite skräpmat, det här kommer att bli en historia man aldrig glömmer och berättar om och om igen.
Jag ber om ursäkt för mitt blogguppehåll, men internetuppkopplingen på det ganska primitiva lantstället i Värmland var mindre än fantastisk. Nu har jag återvänt och har för avsikt att återuppta mitt bloggande:)
Värmland var soft. Vädret var ju inte fantastiskt, det regnade nästan varje dag. Men solen, när den väl sken, var riktigt stark så jag har ändå fått en hel del färg. Och framför allt har jag vilat... läst bok efter bok, och pratat med Viktors roliga släktingar. Vi har grillat på klippor, badat i iskall sjö, åkt in till Arvika och handlat mat och allmänt softat. Och naturligtvis noggrant kollat oss för fästingar varje kväll.
Antal hittade fästingar: 1, och eftersom jag är från Hälsingland där det liksom knappt finns fästingar (seriously, aldrig hört talas om nån som fått en fästing i Hudik...) och nu mer bor i Stockholms innerstad, så är jag inte så väldigt van vid fästingar. Äckliga, värdelösa djur som de är. Såg på Nyhetsmorgon en gång för flera år sedan då någon slags biolog fick frågan om fästingar faktiskt är ett nyttodjur på något sätt, om de fyller någon som helst plats i näringskedjan. Han sa nej. Möjligen som mat till fågelungar, men de är faktiskt till och med för små för det, så det är så svårt för fågelmamman att ta dem. De är bara eländiga och smittobärare.
Kom tillbaka till Stockholm i fredags, lagom till Sonisphere som ägde rum i lördags.
Nu så här i efterhand börjar det kännas riktigt värt. Iggy var fantastisk, det jag såg av Mötley Crüe utmärkt och Maiden över förväntan. Men jag tror inte att någon som inte var där kan förstå vilken misär det var. Jag överdriver inte när jag säger att det gick att krama vatten ur min behå. Och mina underbara röda AC/DC-edition Coverse... well... Jag la dem i blöt i badkaret över natten för att lösa upp all lera och morgonen efter skrubbade jag dem rena. Only to find att Angus Young-trycket på sidan helt spruckit och lösts upp... så jag skrubbade bort det också, så nu ser de bara ut som ett par vanliga röda Coverse bortsett från att det står "lock up your daughters" på det vita gummit på sidan. Daaaamn you lera!!!
Och jag kan inte komma ifrån hur illa planerad Sonisphere var... Det var två scener, varav den ena var i en sänka, så stod man det minsta lilla borta från scen såg man inget! Det går ju liksom inte att se över folks huvuden då om man står en bit bort. Och scenerna var inte placerade mitt emot varandra - för det hade ju varit logiskt, utan snett brevid varandra på ett jättefånigt sätt som gjorde det gräsligt bökigt att ta sig till den ena scenen.
Det fanns knappt några utgångar, dock massor av skyltar där det stod Exit men som inte var utgångar... för det är ju smart. Speciellt när 53 000 människor vill ta sig ut. Hemskt smart. Och så otroooligt trångt. Den som tyckte att de skulle avgränsa ett så litet område till detta... tja... han tyckte fel. Och så inte ett enda tält att söka skydd i. Inte ett enda öl- eller mattält. Och jag har varit på ett antal olika festivaler vid det här laget, aldrig varit med om maken. INTE ETT ENDA TÄLT. Jeeez louise. Jag är fortfarande chockad.
Men nu känns det bättre. Trots att jag missade det enda bandet jag egentligen ville se, var genomblöt, iskall, och vaknade dagen efter med en underlig träningsvärk i musklerna runt foten från att ha försökt hålla balansen och ta sig fram genom djupa lerpölar i flera timmar. För alla band spelade så bra. De lät så bra. Och vi fick väldigt mycket kärlek från banden för att vi utstod sådant lidande:) Och som min bästa vän sa när vi sent på kvällen möttes på grillen på hörnet för att trycka i oss lite skräpmat, det här kommer att bli en historia man aldrig glömmer och berättar om och om igen.
torsdag 29 juli 2010
Om apatisk himmel och Rolling Stones
Vit himmel. Man kan inte urskilja molnen, utan ser bara ett jämnt, matt, tjockt lock. Det är inte precis dåligt väder, och inte precis bra. Man vet inte om det senare kommer att bli soligt, regn, kallt, blåsigt. Den vita himlen är fullständigt apatisk, avslöjar inget, vill inget. Har tagit sovmorgon.
Just den här specifika morgonen är det inte så illa. Man kan se att det redan regnat, och säkert att kommer göra det igen. Luften är fuktig, liksom bladen och gatstenarna och taken på bilar som stått parkerade under natten. Inte precis glatt och lyckligt väder, men synnerligen mysigt väder. Just nu, när den vita himmeln trots allt avslöjar lite grann. Och för precis såna här stunder, när inte vädret tänker hjälpa till att sparka igång dagen, finns Rolling Stones.
Lyssna och njut:)
Just den här specifika morgonen är det inte så illa. Man kan se att det redan regnat, och säkert att kommer göra det igen. Luften är fuktig, liksom bladen och gatstenarna och taken på bilar som stått parkerade under natten. Inte precis glatt och lyckligt väder, men synnerligen mysigt väder. Just nu, när den vita himmeln trots allt avslöjar lite grann. Och för precis såna här stunder, när inte vädret tänker hjälpa till att sparka igång dagen, finns Rolling Stones.
Lyssna och njut:)
onsdag 28 juli 2010
Förresten
Ta den här också. För den kommer definitivt att få dig att le;) När mr Michaels är i närheten kan man inte behålla allvaret lång stund. Man kanske kan gå en kurs hos honom, i att applicera läppglans för den rätta putmunnen? Allvarligt talat, vem känner du som läppglansputar mer?
Anledning till att jag bara verkar lyssna på 80-talsballader denna morgonen? Jag är så trött. Alltså... jag är så trött. Så incredibly trött att vore jag inte på jobbet och hörde tryckpressar dunka bakom mig hade jag somnat på fläcken. Vanligtvis sparkar dubbelkaggar igång mig, men just idag tror jag att jag - och alla i min omgivning - bör ta det lite piano.
Somnade till på tunnelbanan, till ett litet barns förskräckelse. Han vågade knappt sätta sig bredvid mig och sa, uppenbart störd utav detta, "Men varför SOVER hon?!" och mamman sa "därför att hon är trött. Det gör väl inget? Hon kanske sov dåligt och nu ska hon jobba hela dagen. Gör väl inget om hon sover bredvid dig, gubben?" Tack snälla, förstående, okända mamma. Och förlåt, lilla skrämda pojke.
Anledning till att jag bara verkar lyssna på 80-talsballader denna morgonen? Jag är så trött. Alltså... jag är så trött. Så incredibly trött att vore jag inte på jobbet och hörde tryckpressar dunka bakom mig hade jag somnat på fläcken. Vanligtvis sparkar dubbelkaggar igång mig, men just idag tror jag att jag - och alla i min omgivning - bör ta det lite piano.
Somnade till på tunnelbanan, till ett litet barns förskräckelse. Han vågade knappt sätta sig bredvid mig och sa, uppenbart störd utav detta, "Men varför SOVER hon?!" och mamman sa "därför att hon är trött. Det gör väl inget? Hon kanske sov dåligt och nu ska hon jobba hela dagen. Gör väl inget om hon sover bredvid dig, gubben?" Tack snälla, förstående, okända mamma. Och förlåt, lilla skrämda pojke.
Ack Värmeland du sköna...
På fredag åker vi till Värmland. Jag, V och hela hans familj... syskon, mostrar, kusiner... rubb å stubb. De har nån jättegård där med en massa hus, och det verkar synnerligen idylliskt. Jag tycker att det ska bli jätteroligt, jag gillar Vs familj jättemycket och det ska bli trevligt att försvinna iväg en vecka och inte ha en massa saker planerade jämt. En vecka av oplanerad tid att desponera som man tycker. I Värmland.
Concerns? Tja... det är tydligen väldigt old school, utan riktiga badrum. Det blir utedass, och dusch i syrenbuskage. Och jag är en bekväm flicka, jag tycker om tjocka frottéhanddukar, tvåldoft och kakel. Utedass, not so much. Och jag är lite orolig att jag kommer att vara ivägen. Vet ju inte riktigt hur saker funkar där, vad de brukar göra. Är orolig att jag inte kommer att passa in nåt vidare. Hoppas att det kommer att vara soligt och varmt så att man kan få lite färg och kan doppa sig i sjön, (annars inte överförtjust i bad i sjö, fick alldeles grönt hår av kopparhaltigt vatten när jag var liten. Har också blivit dålig efter att badat i vatten med algblommning, och fått konstiga utslag av insjövatten en gång. Jag gillar hav eller pool.)
Mitt största problem, dvs. vem som ska vattna mina älskade plantor (en tomat och en jordgubb) när jag är borta, är dock löst. Eftersom jag har världens bästa vän, tillika praktiskt nog granne. Mycket tacksam är jag för detta. Mina tomater kommer att vara röda och tjocka när jag kommer hem igen.
Nu undrar jag mest vad man ska ha med sig. Vad ska man ha med sig till en vecka i värmland? Enligt SMHI ska det regna några dagar, så det får man ta med i beräkningen. Ge mig tips!
Nu pun intended, lämnar jag er med den här fina lilla sången. Bara för att den är bra alltså, inte för att jag bävar inför Värmland. För det gör jag faktiskt inte:).
Concerns? Tja... det är tydligen väldigt old school, utan riktiga badrum. Det blir utedass, och dusch i syrenbuskage. Och jag är en bekväm flicka, jag tycker om tjocka frottéhanddukar, tvåldoft och kakel. Utedass, not so much. Och jag är lite orolig att jag kommer att vara ivägen. Vet ju inte riktigt hur saker funkar där, vad de brukar göra. Är orolig att jag inte kommer att passa in nåt vidare. Hoppas att det kommer att vara soligt och varmt så att man kan få lite färg och kan doppa sig i sjön, (annars inte överförtjust i bad i sjö, fick alldeles grönt hår av kopparhaltigt vatten när jag var liten. Har också blivit dålig efter att badat i vatten med algblommning, och fått konstiga utslag av insjövatten en gång. Jag gillar hav eller pool.)
Mitt största problem, dvs. vem som ska vattna mina älskade plantor (en tomat och en jordgubb) när jag är borta, är dock löst. Eftersom jag har världens bästa vän, tillika praktiskt nog granne. Mycket tacksam är jag för detta. Mina tomater kommer att vara röda och tjocka när jag kommer hem igen.
Nu undrar jag mest vad man ska ha med sig. Vad ska man ha med sig till en vecka i värmland? Enligt SMHI ska det regna några dagar, så det får man ta med i beräkningen. Ge mig tips!
Nu pun intended, lämnar jag er med den här fina lilla sången. Bara för att den är bra alltså, inte för att jag bävar inför Värmland. För det gör jag faktiskt inte:).
måndag 26 juli 2010
I dont like mondays
Måndag igen, kliva upp tidigt och göra fler böcker åt Stockholm Stad.
Turligt nog är min kollegas 19-årige son Oscar här, och vi kan prata om
tv- och datorspel. Till exempel Star Craft 2 som släpps inatt.
Webbhallen har nattöppet, och de som kommer först får köpa spelet
för nästan ingenting. Och dessutom är det cosplaytävling.
Jag har aldrig deltagit i cosplay, har du? Jag tror jag skulle tycka att
det var riktigt soft, men just Star Craft 2 känns som ett otroligt svårt
tema. Vem ska man klä ut sig till? Zerg? Jag skulle kanske kunna klä
ut mig till Kerrigan, hon är ju tjej trots allt. Men då måste jag ha konstigt
bambuliknande hår, och jättestora vingar och typ läskig insektsaktig
struktur på min kropp. Tror inte det va. Eller också kunde jag klä ut mig
till Nova, hon är i alla fall blond och mänsklig. Men då behöver jag avancerad
Ghost-utrustning med massa skydd å grejs. Very difficult indeed!
Nej, jag tror det får vara den här gången. Och för er som inte vet riktigt
vad Star Craft 2 är, kan jag fresta er med den här mycket tjusiga trailern.
Turligt nog är min kollegas 19-årige son Oscar här, och vi kan prata om
tv- och datorspel. Till exempel Star Craft 2 som släpps inatt.
Webbhallen har nattöppet, och de som kommer först får köpa spelet
för nästan ingenting. Och dessutom är det cosplaytävling.
Jag har aldrig deltagit i cosplay, har du? Jag tror jag skulle tycka att
det var riktigt soft, men just Star Craft 2 känns som ett otroligt svårt
tema. Vem ska man klä ut sig till? Zerg? Jag skulle kanske kunna klä
ut mig till Kerrigan, hon är ju tjej trots allt. Men då måste jag ha konstigt
bambuliknande hår, och jättestora vingar och typ läskig insektsaktig
struktur på min kropp. Tror inte det va. Eller också kunde jag klä ut mig
till Nova, hon är i alla fall blond och mänsklig. Men då behöver jag avancerad
Ghost-utrustning med massa skydd å grejs. Very difficult indeed!
Nej, jag tror det får vara den här gången. Och för er som inte vet riktigt
vad Star Craft 2 är, kan jag fresta er med den här mycket tjusiga trailern.
fredag 23 juli 2010
Statens bokmaskin
Den här veckan har jag gjort böcker åt Stockholms stad, Kommunfullmäktige protokoll jämte yttranden. De är ca 140 sidor långa och innehåller protokoll över olika motioner, ungefär. Inte hemskt spännande. Och Stockholms stad trycker böcker heeeela tiden. Bara den här veckan har de beställt nio olika böcker, ett par hundra ex av varje.
Egentligen har jag inget emot det, jag gillar att göra böcker. Men just statliga böcker irriterar mig en aning. De har nämligen en egen, statlig, formatstandard som deras böcker i stort sett alltid följer. En formatstandard som naturligtvis inte stämmer överens med A-serien som pappersleverantörer och tryckerier följer. De här böckerna är i liiite lite större än en A-5. Och i digitaltryck trycker man oftast på SRA-3 (A-3 fast med skärmån runt om, ungefär). Ett A-3 är lika stort som två A-4, och således 4 A-5. Men eftersom de här böckerna är några löjliga millimeter längre, så går det bara upp två boksidor per A-3 ark (eftersom det är boksidor vill man ju att de sitter ihop, så det blir ordning. Man lägger alltså inte typ 3 st på ett ark) Dyrt för kunden, och extremt onödigt för miljön att kasta halva papper hela tiden. Speciellt när det här är en bok som är ful, helt utan bilder eller färg. Den har inte ens något omslag, utan innehållsförteckningen börjar på omslaget. Och Stockholms stad spottar ur sig såna här böcker i parti och minut. Antar att det skrivs ett antal protokoll i månaden. Sedan ska de här böckerna arkiveras. Så varför de här böckerna måste vara S-5 istället för A-5... that's what I would like to know.
Egentligen har jag inget emot det, jag gillar att göra böcker. Men just statliga böcker irriterar mig en aning. De har nämligen en egen, statlig, formatstandard som deras böcker i stort sett alltid följer. En formatstandard som naturligtvis inte stämmer överens med A-serien som pappersleverantörer och tryckerier följer. De här böckerna är i liiite lite större än en A-5. Och i digitaltryck trycker man oftast på SRA-3 (A-3 fast med skärmån runt om, ungefär). Ett A-3 är lika stort som två A-4, och således 4 A-5. Men eftersom de här böckerna är några löjliga millimeter längre, så går det bara upp två boksidor per A-3 ark (eftersom det är boksidor vill man ju att de sitter ihop, så det blir ordning. Man lägger alltså inte typ 3 st på ett ark) Dyrt för kunden, och extremt onödigt för miljön att kasta halva papper hela tiden. Speciellt när det här är en bok som är ful, helt utan bilder eller färg. Den har inte ens något omslag, utan innehållsförteckningen börjar på omslaget. Och Stockholms stad spottar ur sig såna här böcker i parti och minut. Antar att det skrivs ett antal protokoll i månaden. Sedan ska de här böckerna arkiveras. Så varför de här böckerna måste vara S-5 istället för A-5... that's what I would like to know.
tisdag 20 juli 2010
Ett grattis till min mor, och en gryta till min bror
Grattis bästa, mest ägande mamma till nya flashiga jobbet.
Idag när jag skulle handla middag efter att ha gymmat och gjort utfall tills båda låren skakade, hittade jag en synnerligen smaskig fläskfilé. Så jag köpte den. Och varje gång jag köper fläskfilé tänker jag på min lillebror. Jag har en underbar lillebror. Han är snäll, musikalisk och fantastiskt metal. Och han älskar kött. När han var liten kallade han fläskfilé för "köttfilé", så i min familj säger man fortfarande så.
Eftersom jag gillar att laga mat och var alldeles för trött för att bry mig om något recept komponerade egenhändigt en smaskig, röd, liten gryta. Med min bror i åtanke. Receptet delar jag med mig av nedan. Men jag ska också passa på att recensera en ny produkt jag inte förut smakat. Nämligen kornris.
Kornris är vanligt korn (sädesslaget alltså, som också kallas brygg) skuret i bitar och ska vara nyttigt. Bland annat ska det sänka kolesterolet, innehålla fibrer och annat bra. Anledningen till att jag valde just kornris när jag browsade butikshyllan var för att koktiden var behagliga 8 minuter. Istället för de 40 minuter mitt råris tar på sig.
Och det var ganska gott. Schysst tuggmotstånd, och det såg liksom nyttigt ut. Precis som bulgur och couscous (och pasta och ris, för den delen) smakade det inte så jättemycket av sig självt, så man får ha något smaskigt till! Eller också kanske man kan finhacka en rödlök och en tomat och röra ner precis när det kokat färdigt, och låta det stå nån minut? Ska jag prova nästa gång.
Här kommer receptet på grytan för den som är intresserad. Det här räcker till... tja... några stycken. Fyra kanske, om man kommer över en stor fläskfilé.
1 fläskfilé ("ytterfilé" dvs. urbenad kotlettrad, går också utmärkt, räkna ca 200g per person)
1 röd paprika
1 röd lök
1 röd tomat (påpekar att den är röd bara för att det ska se prydligt ut i ledet)
1 röd chilifrukt
5 dl vispgrädde
1-2 dl cashewnötter, saltade och rostade
en skvätt god soja om man vill.
Okej, ta bort hinnor från fläskfilén om du vill, men spar fettet. På kotletten brukar det sitta en tunn hinna på ena sidan, men spar den för fettet sitter ofta utanpå och det vill du ha kvar. Annars blir kotlett så magert och därmed snabbt torrt. Skär sedan köttet i lagom stora bitar och bryn dem i en varm stekpanna så att de får färg. Tillsätt sedan grönsakerna, också skurna i bitar. Det kan vara smart att skära dem i förväg, för fläskfilé genomsteks snabbt och du vill att grönsakerna också ska hinna få lite färg. Peppra om du vill - men salta inte. När det blivit snygg färg på käket, häll på grädden. Om du vill ha en magrare gryta kan du använda matlagningsgrädde eller också bara lite mindre vispgrädde och dryga ut med vatten. Det är bättre att använda vatten än t ex mjölk, hur ologiskt det än låter. Det blir både magrare och godare, mjölk och grädde kan bli simmigt och konstigt om man blandar det.
Låt det koka upp ordentligt och tjockna lite grann, så blir köttet garanterat färdigt men också saftigt. När det är nästan klart, häll i nötterna. Och om du vill, lite soja så får såsen lite färg och extra sälta. Men smaka av först, färdigsaltade cashews kan verkligen vara olika mycket saltade, och allt blir ju förstört om det blir för mycket.
Sen kan man då med fördel servera detta till kornris, så får man i sig nåt nyttigt också tillsammans med grädden.
Bon apetit!
Idag när jag skulle handla middag efter att ha gymmat och gjort utfall tills båda låren skakade, hittade jag en synnerligen smaskig fläskfilé. Så jag köpte den. Och varje gång jag köper fläskfilé tänker jag på min lillebror. Jag har en underbar lillebror. Han är snäll, musikalisk och fantastiskt metal. Och han älskar kött. När han var liten kallade han fläskfilé för "köttfilé", så i min familj säger man fortfarande så.
Eftersom jag gillar att laga mat och var alldeles för trött för att bry mig om något recept komponerade egenhändigt en smaskig, röd, liten gryta. Med min bror i åtanke. Receptet delar jag med mig av nedan. Men jag ska också passa på att recensera en ny produkt jag inte förut smakat. Nämligen kornris.
Kornris är vanligt korn (sädesslaget alltså, som också kallas brygg) skuret i bitar och ska vara nyttigt. Bland annat ska det sänka kolesterolet, innehålla fibrer och annat bra. Anledningen till att jag valde just kornris när jag browsade butikshyllan var för att koktiden var behagliga 8 minuter. Istället för de 40 minuter mitt råris tar på sig.
Och det var ganska gott. Schysst tuggmotstånd, och det såg liksom nyttigt ut. Precis som bulgur och couscous (och pasta och ris, för den delen) smakade det inte så jättemycket av sig självt, så man får ha något smaskigt till! Eller också kanske man kan finhacka en rödlök och en tomat och röra ner precis när det kokat färdigt, och låta det stå nån minut? Ska jag prova nästa gång.
Här kommer receptet på grytan för den som är intresserad. Det här räcker till... tja... några stycken. Fyra kanske, om man kommer över en stor fläskfilé.
1 fläskfilé ("ytterfilé" dvs. urbenad kotlettrad, går också utmärkt, räkna ca 200g per person)
1 röd paprika
1 röd lök
1 röd tomat (påpekar att den är röd bara för att det ska se prydligt ut i ledet)
1 röd chilifrukt
5 dl vispgrädde
1-2 dl cashewnötter, saltade och rostade
en skvätt god soja om man vill.
Okej, ta bort hinnor från fläskfilén om du vill, men spar fettet. På kotletten brukar det sitta en tunn hinna på ena sidan, men spar den för fettet sitter ofta utanpå och det vill du ha kvar. Annars blir kotlett så magert och därmed snabbt torrt. Skär sedan köttet i lagom stora bitar och bryn dem i en varm stekpanna så att de får färg. Tillsätt sedan grönsakerna, också skurna i bitar. Det kan vara smart att skära dem i förväg, för fläskfilé genomsteks snabbt och du vill att grönsakerna också ska hinna få lite färg. Peppra om du vill - men salta inte. När det blivit snygg färg på käket, häll på grädden. Om du vill ha en magrare gryta kan du använda matlagningsgrädde eller också bara lite mindre vispgrädde och dryga ut med vatten. Det är bättre att använda vatten än t ex mjölk, hur ologiskt det än låter. Det blir både magrare och godare, mjölk och grädde kan bli simmigt och konstigt om man blandar det.
Låt det koka upp ordentligt och tjockna lite grann, så blir köttet garanterat färdigt men också saftigt. När det är nästan klart, häll i nötterna. Och om du vill, lite soja så får såsen lite färg och extra sälta. Men smaka av först, färdigsaltade cashews kan verkligen vara olika mycket saltade, och allt blir ju förstört om det blir för mycket.
Sen kan man då med fördel servera detta till kornris, så får man i sig nåt nyttigt också tillsammans med grädden.
Bon apetit!
Särskilt fina ljud
Jag gillar ljud. Och ett speciellt, fint ljud som jag fastnat för de senaste åren är det precisa, sjungande plingelingljudet som uppstår när en liten tamburin får vara med och leka med trumsetet. Scorpions vet hur man gör.
Lyssna och njut:)
http://www.youtube.com/watch?v=LKHZc0tDHqU
Lyssna och njut:)
http://www.youtube.com/watch?v=LKHZc0tDHqU
måndag 19 juli 2010
The last emperor
Fedor Emelianenko.
Världens bästa tungviktsfighter förlorade sin senaste match, mot BJJ-proffset Fabricio Verdum. Det var Fedors första "riktiga" förlust (han har en tidigare förlust i sitt record men det var så omtvistat att många menar att det inte borde räknas). Fabricio sätter fast Fedor i en triangel i första ronden, och Fedor som aldrig tidigare givit upp blir tvungen att oerhört motvilligt klappa. Han gjorde ett misstag, han dök efter Fabricio och slogs i hans guard.
När jag såg matchen blev jag helt chockad, jag trodde inte att det var sant. Jag har massor av favoritfighters, och det är alltid tråkigt när de förlorar, men det har var annorlunda. Därför att Fedor inte slåss i UFC. Han har tävlat i alla möjliga andra organisationer (till exempel Affliction som inte längre finns kvar som mma-organisation, men däremot som klädmärke och de gör extreeeemely snygga t-shirts. They do!) och just nu i Strikeforce. Han har aldrig signat med UFC eftersom hans management envisas med att få co-promota matcherna och UFC's högsta höns, Dana White, tillåter helt enkelt inte det. I övrigt skulle Fedor ha kunnat få i princip vad han ville... Han ville tävla i sambo, en rysk kampsport som ligger honom varmt om hjärtat, och det skulle han ha fått trots att UFC generellt inte tillåter att man tävlar i något utanför UFC. Allt för att så många ansåg att han var bäst i världen, och en match mellan honom och Brock Lesnar (UFC's nuvarande mästare i tungvikt) skulle ge flera miljoner pay-per-views spekulerades det.
Och är man ett stort fan av Fedor så vill man hemskt gärna att han ska slåss i UFC, för det är den överlägset största mma-organisationen, och har därmed nästan varenda en av de riktigt bra killarna. Utom Fedor. Och nu när magin är bruten, när Fedor förlorat - i en triangel i första ronden no less, säger Dana att han inte längre vill ha honom. Vilket jag förvisso tycker är störtlöjligt - han är ändå Fedor och har massor av fans, och hypen han för med sig skulle vara värd varenda öre för UFC, även nu. Men om det inte blir så, om Fedor aldrig slåss i UFC, kommer han aldrig att riktigt kunna övertyga om att han är bäst. Tyvärr.
Och detta gör mig ledsen.
Angående Joe Perrys vistelse på vinden
Det finns väldigt många bloggar. Alltså... väldigt många. Så många att oavsett hur jag vände och vred på diverse Aerosmith-texter och låttitlar var alla upptagna. Även när jag vilt improviserade. Bloggen toysintheattic.blogspot.com innehas av en kvinna som bloggade två månader under 2004 och inte en enda gång sedan dess. Och jag är bombsäker på att jag är ett större Aerosmith-fan än hon.
Men det gör inget. För jag tänkte att om man nu inte får ha gamla leksaker på vinden så kan man ju istället ha Joe Perry där. Han är nog mer sällskaplig än gamla dammiga pussel och blå leksakslastbilar (vilket jag förmodar att alla har på sin vind). Dessutom är han duktig på att spela gitarr, och naturligtvis har han en med sig. Så att han ska spela en liten trudilutt medan man kutryggig smyger runt och letar efter vad det nu var man gick upp till vinden för att hitta. Så skulle åtminstone jag vilja ha det på min vind. Men jag har inte ens något vind, jag har ett källarförråd och om sanningen ska fram går jag dit så sällan jag kan eftersom jag tycker att det är ganska läskigt där.
Vidare har jag dessutom, vilket du är smärtsamt medveten om eftersom du läser den i detta nu, en blogg. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här, men jag skulle kunna tänka mig att det kommer att handla om musik, film, UFC och kamsport, kanske lite tv-spel här och var, och lite grafisk formgivning. För som ni inte kan se på den här bloggen är tanken att jag ska bli grafiker inom en överskådlig framtid. Förhoppningsvis kommer ni att kunna se det på den här bloggen också, när jag kommit på vad jag ska pryda den med. Apropå det, varför är det alltid lättare att formge saker åt andra? Att göra fina CV och headers och visitkort och hemsidor och allehanda trycksaker åt andra människor är aldrig hälften så svårt som att layouta sitt eget CV. Min mamma t ex har ett jättesnyggt CV satt endast i Helvetica Neue i två olika typvikter, och går i färgerna vitt, lila och grått (55% K). Inga konstigheter och passar hennes personlighet och yrke utmärkt. Mitt CV är... en enda röra. Och mitt visitkort består till mestadels av en zebrarandig elefant som jag ritat i Illustrator... kreativt värre. Men jag har inte alltid idétorka, rest assured. Och inte idag, men en annan dag, bevisar jag det säkert.
Så. Ett syfte med den här bloggen? Att skriva av sig. Vi får helt enkelt se vad det blir och hur det går.
Men det gör inget. För jag tänkte att om man nu inte får ha gamla leksaker på vinden så kan man ju istället ha Joe Perry där. Han är nog mer sällskaplig än gamla dammiga pussel och blå leksakslastbilar (vilket jag förmodar att alla har på sin vind). Dessutom är han duktig på att spela gitarr, och naturligtvis har han en med sig. Så att han ska spela en liten trudilutt medan man kutryggig smyger runt och letar efter vad det nu var man gick upp till vinden för att hitta. Så skulle åtminstone jag vilja ha det på min vind. Men jag har inte ens något vind, jag har ett källarförråd och om sanningen ska fram går jag dit så sällan jag kan eftersom jag tycker att det är ganska läskigt där.
Vidare har jag dessutom, vilket du är smärtsamt medveten om eftersom du läser den i detta nu, en blogg. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här, men jag skulle kunna tänka mig att det kommer att handla om musik, film, UFC och kamsport, kanske lite tv-spel här och var, och lite grafisk formgivning. För som ni inte kan se på den här bloggen är tanken att jag ska bli grafiker inom en överskådlig framtid. Förhoppningsvis kommer ni att kunna se det på den här bloggen också, när jag kommit på vad jag ska pryda den med. Apropå det, varför är det alltid lättare att formge saker åt andra? Att göra fina CV och headers och visitkort och hemsidor och allehanda trycksaker åt andra människor är aldrig hälften så svårt som att layouta sitt eget CV. Min mamma t ex har ett jättesnyggt CV satt endast i Helvetica Neue i två olika typvikter, och går i färgerna vitt, lila och grått (55% K). Inga konstigheter och passar hennes personlighet och yrke utmärkt. Mitt CV är... en enda röra. Och mitt visitkort består till mestadels av en zebrarandig elefant som jag ritat i Illustrator... kreativt värre. Men jag har inte alltid idétorka, rest assured. Och inte idag, men en annan dag, bevisar jag det säkert.
Så. Ett syfte med den här bloggen? Att skriva av sig. Vi får helt enkelt se vad det blir och hur det går.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)