Det finns väldigt många bloggar. Alltså... väldigt många. Så många att oavsett hur jag vände och vred på diverse Aerosmith-texter och låttitlar var alla upptagna. Även när jag vilt improviserade. Bloggen toysintheattic.blogspot.com innehas av en kvinna som bloggade två månader under 2004 och inte en enda gång sedan dess. Och jag är bombsäker på att jag är ett större Aerosmith-fan än hon.
Men det gör inget. För jag tänkte att om man nu inte får ha gamla leksaker på vinden så kan man ju istället ha Joe Perry där. Han är nog mer sällskaplig än gamla dammiga pussel och blå leksakslastbilar (vilket jag förmodar att alla har på sin vind). Dessutom är han duktig på att spela gitarr, och naturligtvis har han en med sig. Så att han ska spela en liten trudilutt medan man kutryggig smyger runt och letar efter vad det nu var man gick upp till vinden för att hitta. Så skulle åtminstone jag vilja ha det på min vind. Men jag har inte ens något vind, jag har ett källarförråd och om sanningen ska fram går jag dit så sällan jag kan eftersom jag tycker att det är ganska läskigt där.
Vidare har jag dessutom, vilket du är smärtsamt medveten om eftersom du läser den i detta nu, en blogg. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här, men jag skulle kunna tänka mig att det kommer att handla om musik, film, UFC och kamsport, kanske lite tv-spel här och var, och lite grafisk formgivning. För som ni inte kan se på den här bloggen är tanken att jag ska bli grafiker inom en överskådlig framtid. Förhoppningsvis kommer ni att kunna se det på den här bloggen också, när jag kommit på vad jag ska pryda den med. Apropå det, varför är det alltid lättare att formge saker åt andra? Att göra fina CV och headers och visitkort och hemsidor och allehanda trycksaker åt andra människor är aldrig hälften så svårt som att layouta sitt eget CV. Min mamma t ex har ett jättesnyggt CV satt endast i Helvetica Neue i två olika typvikter, och går i färgerna vitt, lila och grått (55% K). Inga konstigheter och passar hennes personlighet och yrke utmärkt. Mitt CV är... en enda röra. Och mitt visitkort består till mestadels av en zebrarandig elefant som jag ritat i Illustrator... kreativt värre. Men jag har inte alltid idétorka, rest assured. Och inte idag, men en annan dag, bevisar jag det säkert.
Så. Ett syfte med den här bloggen? Att skriva av sig. Vi får helt enkelt se vad det blir och hur det går.
YAY! Du klarade deadlinen (stooooor förvåning där)! Fint skrivet, alla borde ha en Joe Perry på vinden. Särskilt om man bor i ett hus med hiss, för då kan man vagt höra "Love in an elevator" i hisschaktet när man åker upp med julgransprydnaderna. Fantastiskt!
SvaraRadera