För sisådär en tio år sedan tror jag det var, som jag först på allvar lyssnade på The Runaways. Jag hade hört namnet förut, visste att det var både Joan Jetts och Lita Fords före detta band, och hade sett en av deras LP-skiva någon gång i en gammal skivaffär. Men jag hade inte ännu lyssnat, och upplevt The Runaways.
Den första låten jag lyssnade på var förstås den stora hiten Cherry bomb. Och det var precis vad en tillrättalagd tolvårig flicka till lika delar plugghäst som hårdrockentusiast behövde höra.
Bland läxor, Harry Potter-böcker och ritblock strömmade de skitiga tonerna från skramliga trummor och halvstämda gitarrer, tillsammans med Cherie's alldeles speciella hybrid mellan sång och rop. Och fast hårdrock alltid varit en del av mitt liv (tack vare att jag är född 1988 av mycket unga föräldrar, som naturligtvis också var hårdrockare eftersom det var vad man var 1988) var detta ändå något helt nytt för mig. För det var FLICKOR. Unga flickor. Som sa... ja gud vet allt, hade på sig gud vet vad, och det var Fantastiskt. Och chockerande, och kaxigt och Fantastiskt. Och så... mäktigt. Fastän jag upptäckte dem runt millenieskiftet, och de var aktiva vid mitten av 70-talet, var detta ändå så ballt. För en tolvårig flicka som inte visste mycket om livet. Och där stod hon, i mitten av fotografiet, Cherie Currie. 16 år gammal, i korsett och med mikrofonen lindad kring låret. Herregud.
The Runaways musik var knappast felfri, och det fanns sannerligen rum för finslipning. De hade en väldigt kort, men intensiv karriär och visst fick de framför allt uppmärksamhet för att de var så unga och vågade. Men något som ofta förbises när man pratar eller läser om The Runaways är vilken påverkan de hade på rockmusikens utveckling. Hur otroligt många tjejband som bildades, och härmade dem. De flesta var förstås inget vidare, men några av dem var det och fanns plötsligen en scen för tjejrockers. Och Joan Jett - den passionerade unga flickan som släpade gitarren överallt, som utgjorde The Runaways hjärta, och Lita Ford - som kanske satt på den mesta talangen och musikaliteten, gick båda vidare och skapade sig långa musikkarriärer som soloartister. Och det tackar vi för:)
Igår såg jag filmen The Runaways. Med Kristen Stewart, Dakota Fanning, Elvis Presleys barnbarn Riley Keough (som var helt okej som skådis, faktiskt) och många fler. Den var inte lysande, och de allra flesta som ser den kommer nog inte att minnas den nämnvärt. Men för mig var den värdefull, och även om jag hade castat den annorlunda (fröken Twilight har faktiskt inte tillräckligt mycket testosteron, eller tillräckligt många ansiktsuttryck för att spela Joan Jett) så påminde den mig på angenämt sätt om hur inspirerande och fina The Runaways var.
måndag 16 augusti 2010
lördag 14 augusti 2010
Kära lillasyster
Jag har en syster, som är så fin så fin. Söt som en nygräddad maräng och sannerligen the toughest cookie in the jar. Hon är modig som ett lejon, och skarp som en knivsegg. Och klok som en fluffig, dunig liten uggla. Eller det där talande trädet i Pocahontas. Den bästa lillasystern i världen.
Som av outgrundlig (eller okej, inte precis outgrundlig, men inte helt uppenbar i alla fall) anledning bestämt sig för att bo på Cypern. Detta halloumins hemland, som är mycket vackert och varmt och soligt och allt, men tillika långt som tusan hemifrån. Och inte nog med det. Det har också fullständigt vansinnig trafik. Med nästan total avsaknad från motorväg (på grekiska sidan finns 1, på turkiska 0) utan istället massor av grusväg, livsfarliga kurvor, höga hastighetsbegränsningar och vänstertrafik på det. Och tyvärr föll just min lilla guldklimp offer för just denna vansinniga trafik idag. När hon var på väg till stranden med moppen och krockade med en bil. Så nu vårdas hon på sjukhus för andra gången under sin Cypernvistelse.
Kära, älskade lillasyster. Det finns inga ord som beskriver hur ofattbart lycklig jag är att du är vid liv, och förhållandevis välbehållen. Jag kan inte ens tänka på vad som hade kunnat hända. Och allt jag vill är att du ska krya på dig och bli bra, och snart komma hem till Sverige igen så att jag rå om dig som det är tänkt att en storasyster ska rå om sin lillasyster.
Som av outgrundlig (eller okej, inte precis outgrundlig, men inte helt uppenbar i alla fall) anledning bestämt sig för att bo på Cypern. Detta halloumins hemland, som är mycket vackert och varmt och soligt och allt, men tillika långt som tusan hemifrån. Och inte nog med det. Det har också fullständigt vansinnig trafik. Med nästan total avsaknad från motorväg (på grekiska sidan finns 1, på turkiska 0) utan istället massor av grusväg, livsfarliga kurvor, höga hastighetsbegränsningar och vänstertrafik på det. Och tyvärr föll just min lilla guldklimp offer för just denna vansinniga trafik idag. När hon var på väg till stranden med moppen och krockade med en bil. Så nu vårdas hon på sjukhus för andra gången under sin Cypernvistelse.
Kära, älskade lillasyster. Det finns inga ord som beskriver hur ofattbart lycklig jag är att du är vid liv, och förhållandevis välbehållen. Jag kan inte ens tänka på vad som hade kunnat hända. Och allt jag vill är att du ska krya på dig och bli bra, och snart komma hem till Sverige igen så att jag rå om dig som det är tänkt att en storasyster ska rå om sin lillasyster.
fredag 13 augusti 2010
Inception
I förrgår såg jag den synnerligen hypade Inception. Det har varit ett återkommande tema i årets filmer att man inte riktigt ska veta vad som är på riktigt, och vem som egentligen talar sanning. Till exempel nya Shrek, Shutter Island (där DiCaprio också spelar huvudrollen) och både Killers och Knight and day (som jag inte sett, men som båda verkar handla om precis samma sak). Och sådan är även Inception, men den tar oss faktiskt steget längre. Och den är väldigt bra, den är annorlunda, den är genomtänkt. Det är på något sätt en väldigt stor berättelse, som sker på många plan. Den är väldigt matig, liksom. Man blir mätt och belåten.
Men. Den är väldigt lång. Och jag är lite allergisk mot för långa filmer. Jag tycker att ytterst få filmer verkligen använder hela speltiden på bästa sätt. Ibland känns det som om efterlängtade, helst lite episka filmer, är tre timmar bara för att. För att man typ ska få valuta för pengarna, som ett tack för att man väntat. Men jag blir bara irriterad. För när man har väntat på en bra film vill man ju att den ska vara riktigt välgjord också.
Inception är inte tre timmar, men den är två och en halv. Och det är godkänt, för som jag tidigare sa så är det en ganska stor berättelse och jag är trots allt glad att man får mycket kött på benen. Men den hade varit ett snäpp bättre om man hade klarat sig på två timmar. Tror jag.
En film som bara är kanske en timme och fyrtiofem minuter (betydligt bättre spellängd) är Predators som jag såg i fredags. Inte en remake av åttiotalsklassikern Predator som man skulle kunna tro, utan den här filmen har ett s på slutet och är helt egen. Men den handlar om samma härliga utomjordliga rovdjur som sist och den är förvånansvärt bra, faktiskt. Sannerligen inte oscarsvinnare och ingen film man behöver se två gånger, men underhållande och spännande. Och man får veta rätt mycket om Predators och hur de funkar och hur de tänker och det är intressant om man gillar sci-fi. Och seriöse Adrien Brody spelar bad-ass superskillad ex-militär gone legosoldat. Bara en sån sak.
Men. Den är väldigt lång. Och jag är lite allergisk mot för långa filmer. Jag tycker att ytterst få filmer verkligen använder hela speltiden på bästa sätt. Ibland känns det som om efterlängtade, helst lite episka filmer, är tre timmar bara för att. För att man typ ska få valuta för pengarna, som ett tack för att man väntat. Men jag blir bara irriterad. För när man har väntat på en bra film vill man ju att den ska vara riktigt välgjord också.
Inception är inte tre timmar, men den är två och en halv. Och det är godkänt, för som jag tidigare sa så är det en ganska stor berättelse och jag är trots allt glad att man får mycket kött på benen. Men den hade varit ett snäpp bättre om man hade klarat sig på två timmar. Tror jag.
En film som bara är kanske en timme och fyrtiofem minuter (betydligt bättre spellängd) är Predators som jag såg i fredags. Inte en remake av åttiotalsklassikern Predator som man skulle kunna tro, utan den här filmen har ett s på slutet och är helt egen. Men den handlar om samma härliga utomjordliga rovdjur som sist och den är förvånansvärt bra, faktiskt. Sannerligen inte oscarsvinnare och ingen film man behöver se två gånger, men underhållande och spännande. Och man får veta rätt mycket om Predators och hur de funkar och hur de tänker och det är intressant om man gillar sci-fi. Och seriöse Adrien Brody spelar bad-ass superskillad ex-militär gone legosoldat. Bara en sån sak.
The Expendables
En fantastiskt rolig film. Om, man som jag, älskar dumaction. Den är alldeles sprängfylld med explotioner, episk hjältemusik, underbara fightingscener, blod, klyschig dialog där legosoldater plötsligen utvecklar ett samvete och ska göra det rätta (vilket av någon anledning ändå alltid innebär att döda ytterligare några hundra personer innan filmens slut) och en snygg tjej. Och jag är så nöjd. Jag vet inte vad det är, men jag älskar precis sån här action. Som är ordentligt strösslad med humor.
The Expendables är ett gäng legosoldater som naturligtvis är fruktansvärt duktiga på vad de gör, men börjar bli till åren. De tar ett uppdrag på en liten ö utanför Mexico, som visar sig vara en otäck militärstat där en före detta CIA-agent tvingar generalen, som egentligen ska föreställa landets big boss (och som spelas av David Zayas, Batista från Dexter alltså), att typ odla massa kokaplantor. Mycket originellt.
Filmen hade förstås inte varit hälften så bra om det inte vore för den helt suveräna casten, den här filmen innehåller nämligen nästan alla klassiska actionhjältar, t ex Sylvester Stallone - som både har regisserat och varit med och skrivit manuset, Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Dolph Lundgren, Jet Li, Mickey Rourke, Jason Statham och den underbare UFC-veteranen (före detta mästare i två viktklasser) Randy Couture.
Och som om detta inte var nog, var stämningen i biografen helt sagolik. Alla skrattade, applåderade och skrek när det hände roliga saker och det var helt enkelt så sjukt mysigt. Personalen bad oss att genom handuppräckning visa hur stor andel av publiken i Sergel salong 1 som var tjejer... well... det var inte så många om vi säger så. Det tycker jag vi ska ändra på, tjejer behöver mer dumaction i sina liv, det är jag övertygad om.
Och om du som jag gillar fet action kan jag även rekommendera nya A-team som även den innehåller en underbar UFC-fighter, nämligen Quinton Rampage Jackson (snäppet vassare skådespelare, får man väl också tillägga). Och det är faktiskt en jättebra film. Faktiskt.
The Lonely Island håller i alla fall med mig. Cool guys don't look at explosions.
The Expendables är ett gäng legosoldater som naturligtvis är fruktansvärt duktiga på vad de gör, men börjar bli till åren. De tar ett uppdrag på en liten ö utanför Mexico, som visar sig vara en otäck militärstat där en före detta CIA-agent tvingar generalen, som egentligen ska föreställa landets big boss (och som spelas av David Zayas, Batista från Dexter alltså), att typ odla massa kokaplantor. Mycket originellt.
Filmen hade förstås inte varit hälften så bra om det inte vore för den helt suveräna casten, den här filmen innehåller nämligen nästan alla klassiska actionhjältar, t ex Sylvester Stallone - som både har regisserat och varit med och skrivit manuset, Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Dolph Lundgren, Jet Li, Mickey Rourke, Jason Statham och den underbare UFC-veteranen (före detta mästare i två viktklasser) Randy Couture.
Och som om detta inte var nog, var stämningen i biografen helt sagolik. Alla skrattade, applåderade och skrek när det hände roliga saker och det var helt enkelt så sjukt mysigt. Personalen bad oss att genom handuppräckning visa hur stor andel av publiken i Sergel salong 1 som var tjejer... well... det var inte så många om vi säger så. Det tycker jag vi ska ändra på, tjejer behöver mer dumaction i sina liv, det är jag övertygad om.
Och om du som jag gillar fet action kan jag även rekommendera nya A-team som även den innehåller en underbar UFC-fighter, nämligen Quinton Rampage Jackson (snäppet vassare skådespelare, får man väl också tillägga). Och det är faktiskt en jättebra film. Faktiskt.
The Lonely Island håller i alla fall med mig. Cool guys don't look at explosions.
torsdag 12 augusti 2010
Idétorka och ringrost
Överöst med skolarbete, som egentligen är roligt men idag väldigt påfrestande. Känner mig osäker på om jag liksom gör rätt, fast jag bara haft fem veckors sommarlov känns allting så avlägset. Vet jag hur man gör snygga produktblad? Vet jag hur man göra bra broschyrer? Just idag känner jag mig synnerligen osäker. Vilket jag vet delvis beror på min nya lärare som är proppfull med kunskap men allergisk mot tydliga instruktioner.
Och om sanningen ska fram är det inte bara det som ligger och pyr idag. Läste igenom några bekantas bloggar och förundras över deras fantastiska användande av ord och uttryck. Formuleringar som gör mig alldeles häpen och avundsjuk. Jag brukade vara riktigt bra på sådant, och nu, efter att inte ha skrivit ordentligt på åratal, är jag faktiskt märkbart sämre på det. Och jag är orolig att mitt tecknande går samma väg, eftersom det varit försummat längre än skrivandet trots att det en gång var allt jag gjorde.
Jag hittar på bildmotiv, och även fyndiga formuleringar och texter och även bokidéer nästan dagligen, men gör aldrig något av det. Och jag önskar att jag gjorde det. Men jag hinner inte, får ingen ro. Och har ingenstans att göra det, riktigt. Längtar tills jag blir färdigutbildad, flyttar till något betydligt större ställe och hittar lite lust.
Och om sanningen ska fram är det inte bara det som ligger och pyr idag. Läste igenom några bekantas bloggar och förundras över deras fantastiska användande av ord och uttryck. Formuleringar som gör mig alldeles häpen och avundsjuk. Jag brukade vara riktigt bra på sådant, och nu, efter att inte ha skrivit ordentligt på åratal, är jag faktiskt märkbart sämre på det. Och jag är orolig att mitt tecknande går samma väg, eftersom det varit försummat längre än skrivandet trots att det en gång var allt jag gjorde.
Jag hittar på bildmotiv, och även fyndiga formuleringar och texter och även bokidéer nästan dagligen, men gör aldrig något av det. Och jag önskar att jag gjorde det. Men jag hinner inte, får ingen ro. Och har ingenstans att göra det, riktigt. Längtar tills jag blir färdigutbildad, flyttar till något betydligt större ställe och hittar lite lust.
onsdag 11 augusti 2010
A bit out of character...
Jag är ju som de flesta vet, inte precis hiphoppare. Så att säga.
Men, jag har hittat en bra hiphoplåt!!!
Upptäckte den för över ett år sedan nu, och hade nästan glömt den, men så bara ploppade den upp i huvudet alldeles plötsligt och jag tänkte att jag måste dela detta med världen.
Varsågoda.
Dead man coming, heter den.
Men, jag har hittat en bra hiphoplåt!!!
Upptäckte den för över ett år sedan nu, och hade nästan glömt den, men så bara ploppade den upp i huvudet alldeles plötsligt och jag tänkte att jag måste dela detta med världen.
Varsågoda.
Dead man coming, heter den.
måndag 9 augusti 2010
Panacea81
"In Greek mythology, Panacea (Greek Πανάκεια, Panakeia) was the goddess of healing. She was the daughter of Asclepius and Epione. Panacea and her five sisters each performed a facet of Apollo's art: Panacea was the goddess of cures, Iaso was the goddess of recuperation, Hygieia was the goddess of disease prevention, Aceso was the goddess of recovery, and Aglaea was the goddess of natural beauty." säger Wikipedia om gudinnan Panacea.
Vilket plötsligen får mig att inse varför youtube-gudinnan Panacea81 valt sitt namn. Hon gör nämligen sminktutorials. Och jag älskar dem, för hon är så rolig och snäll och mysig och duktig.
Och jag som älskar färg och form, och dessutom har en moster som tillverkar handgjorda 100% naturliga mineralsminkprodukter, borde ju använda ögonskuggor å grejer hela tiden men gör det nästan aldrig! För jag vet aldrig vad jag ska göra eller vad som passar mig, och jag tycker aldrig det blir bra. Och därför är jag så tacksam för underbara Lauren Luke som under pseudonymen Panacea81 underhåller mig och ger mig massor av inspiration:)
Här visar hon hur man gör Hayley Williams Airplane-smink. Och jag som älskar gult! Yummy!:)
Varsågod!
Vilket plötsligen får mig att inse varför youtube-gudinnan Panacea81 valt sitt namn. Hon gör nämligen sminktutorials. Och jag älskar dem, för hon är så rolig och snäll och mysig och duktig.
Och jag som älskar färg och form, och dessutom har en moster som tillverkar handgjorda 100% naturliga mineralsminkprodukter, borde ju använda ögonskuggor å grejer hela tiden men gör det nästan aldrig! För jag vet aldrig vad jag ska göra eller vad som passar mig, och jag tycker aldrig det blir bra. Och därför är jag så tacksam för underbara Lauren Luke som under pseudonymen Panacea81 underhåller mig och ger mig massor av inspiration:)
Här visar hon hur man gör Hayley Williams Airplane-smink. Och jag som älskar gult! Yummy!:)
Varsågod!
Bright Shiny Morning!
Skolstart.
Underbart att återse klassen, och påbörja min allra sista termin! Sju veckors studier kvar innan jag börjar min slutpraktik som jag ska göra på världens coolaste ställe. Happy happy happy!
Det är någonting som är så spännande och roligt med skolstartar tycker jag. Man får lust att vässa blyertspennor, köpa en ny ryggsäck och klä sig i stickade tröjor. Det blir en så skön höststämning i luften, och man riktigt känner entusiasmen vibrera. Själv har jag investerat i ett nytt, fint Star Wars-skrivblock med Yoda på omslaget. Tjusigt värre.
Vi sparkar igång med kursen Publiceringsmetodik med en rolig och synnerligen erfaren och ganska flashig, men mindre pedagogisk lärare. Hela lektionen gick åt till att vi ställde frågor känns det som, och ändå verkar ingen till fullo ha förstått uppgiften. Men... skjuta från höften har ju funkat förr. Jag har en ganska schysst idé i alla fall, tror jag. Och om det blir bra kanske jag publicerar det jag åstadkommer här. Men det får vi se. Övergripande handlar det om att vi ska producera en ganska stor och omfattande trycksak var, helt från grunden och helt perfekt enligt konstens alla regler. Grafiskt och tekniskt, då alltså. De ska sedan skickas till tryck, och hittar tryckeriet ett enda fel att anmärka på, utfall, icc-profiler, format, skärmärken, marginaler, typografi, layout... tja vad som helst egentligen, så har vi misslyckats. Det kommer bli mycket spännande;)
Och för den som undrar om inläggets titel, Bright shiny morning, är det en alldeles lysande bok av James Frey som jag läste ifjol eller året innan det. Den handlar förvisso inte alls om början av en ny termin, men det kändes passande i alla fall.
Underbart att återse klassen, och påbörja min allra sista termin! Sju veckors studier kvar innan jag börjar min slutpraktik som jag ska göra på världens coolaste ställe. Happy happy happy!
Det är någonting som är så spännande och roligt med skolstartar tycker jag. Man får lust att vässa blyertspennor, köpa en ny ryggsäck och klä sig i stickade tröjor. Det blir en så skön höststämning i luften, och man riktigt känner entusiasmen vibrera. Själv har jag investerat i ett nytt, fint Star Wars-skrivblock med Yoda på omslaget. Tjusigt värre.
Vi sparkar igång med kursen Publiceringsmetodik med en rolig och synnerligen erfaren och ganska flashig, men mindre pedagogisk lärare. Hela lektionen gick åt till att vi ställde frågor känns det som, och ändå verkar ingen till fullo ha förstått uppgiften. Men... skjuta från höften har ju funkat förr. Jag har en ganska schysst idé i alla fall, tror jag. Och om det blir bra kanske jag publicerar det jag åstadkommer här. Men det får vi se. Övergripande handlar det om att vi ska producera en ganska stor och omfattande trycksak var, helt från grunden och helt perfekt enligt konstens alla regler. Grafiskt och tekniskt, då alltså. De ska sedan skickas till tryck, och hittar tryckeriet ett enda fel att anmärka på, utfall, icc-profiler, format, skärmärken, marginaler, typografi, layout... tja vad som helst egentligen, så har vi misslyckats. Det kommer bli mycket spännande;)
Och för den som undrar om inläggets titel, Bright shiny morning, är det en alldeles lysande bok av James Frey som jag läste ifjol eller året innan det. Den handlar förvisso inte alls om början av en ny termin, men det kändes passande i alla fall.
Vi som överlevde Sonisphere
Hej igen.
Jag ber om ursäkt för mitt blogguppehåll, men internetuppkopplingen på det ganska primitiva lantstället i Värmland var mindre än fantastisk. Nu har jag återvänt och har för avsikt att återuppta mitt bloggande:)
Värmland var soft. Vädret var ju inte fantastiskt, det regnade nästan varje dag. Men solen, när den väl sken, var riktigt stark så jag har ändå fått en hel del färg. Och framför allt har jag vilat... läst bok efter bok, och pratat med Viktors roliga släktingar. Vi har grillat på klippor, badat i iskall sjö, åkt in till Arvika och handlat mat och allmänt softat. Och naturligtvis noggrant kollat oss för fästingar varje kväll.
Antal hittade fästingar: 1, och eftersom jag är från Hälsingland där det liksom knappt finns fästingar (seriously, aldrig hört talas om nån som fått en fästing i Hudik...) och nu mer bor i Stockholms innerstad, så är jag inte så väldigt van vid fästingar. Äckliga, värdelösa djur som de är. Såg på Nyhetsmorgon en gång för flera år sedan då någon slags biolog fick frågan om fästingar faktiskt är ett nyttodjur på något sätt, om de fyller någon som helst plats i näringskedjan. Han sa nej. Möjligen som mat till fågelungar, men de är faktiskt till och med för små för det, så det är så svårt för fågelmamman att ta dem. De är bara eländiga och smittobärare.
Kom tillbaka till Stockholm i fredags, lagom till Sonisphere som ägde rum i lördags.
Nu så här i efterhand börjar det kännas riktigt värt. Iggy var fantastisk, det jag såg av Mötley Crüe utmärkt och Maiden över förväntan. Men jag tror inte att någon som inte var där kan förstå vilken misär det var. Jag överdriver inte när jag säger att det gick att krama vatten ur min behå. Och mina underbara röda AC/DC-edition Coverse... well... Jag la dem i blöt i badkaret över natten för att lösa upp all lera och morgonen efter skrubbade jag dem rena. Only to find att Angus Young-trycket på sidan helt spruckit och lösts upp... så jag skrubbade bort det också, så nu ser de bara ut som ett par vanliga röda Coverse bortsett från att det står "lock up your daughters" på det vita gummit på sidan. Daaaamn you lera!!!
Och jag kan inte komma ifrån hur illa planerad Sonisphere var... Det var två scener, varav den ena var i en sänka, så stod man det minsta lilla borta från scen såg man inget! Det går ju liksom inte att se över folks huvuden då om man står en bit bort. Och scenerna var inte placerade mitt emot varandra - för det hade ju varit logiskt, utan snett brevid varandra på ett jättefånigt sätt som gjorde det gräsligt bökigt att ta sig till den ena scenen.
Det fanns knappt några utgångar, dock massor av skyltar där det stod Exit men som inte var utgångar... för det är ju smart. Speciellt när 53 000 människor vill ta sig ut. Hemskt smart. Och så otroooligt trångt. Den som tyckte att de skulle avgränsa ett så litet område till detta... tja... han tyckte fel. Och så inte ett enda tält att söka skydd i. Inte ett enda öl- eller mattält. Och jag har varit på ett antal olika festivaler vid det här laget, aldrig varit med om maken. INTE ETT ENDA TÄLT. Jeeez louise. Jag är fortfarande chockad.
Men nu känns det bättre. Trots att jag missade det enda bandet jag egentligen ville se, var genomblöt, iskall, och vaknade dagen efter med en underlig träningsvärk i musklerna runt foten från att ha försökt hålla balansen och ta sig fram genom djupa lerpölar i flera timmar. För alla band spelade så bra. De lät så bra. Och vi fick väldigt mycket kärlek från banden för att vi utstod sådant lidande:) Och som min bästa vän sa när vi sent på kvällen möttes på grillen på hörnet för att trycka i oss lite skräpmat, det här kommer att bli en historia man aldrig glömmer och berättar om och om igen.
Jag ber om ursäkt för mitt blogguppehåll, men internetuppkopplingen på det ganska primitiva lantstället i Värmland var mindre än fantastisk. Nu har jag återvänt och har för avsikt att återuppta mitt bloggande:)
Värmland var soft. Vädret var ju inte fantastiskt, det regnade nästan varje dag. Men solen, när den väl sken, var riktigt stark så jag har ändå fått en hel del färg. Och framför allt har jag vilat... läst bok efter bok, och pratat med Viktors roliga släktingar. Vi har grillat på klippor, badat i iskall sjö, åkt in till Arvika och handlat mat och allmänt softat. Och naturligtvis noggrant kollat oss för fästingar varje kväll.
Antal hittade fästingar: 1, och eftersom jag är från Hälsingland där det liksom knappt finns fästingar (seriously, aldrig hört talas om nån som fått en fästing i Hudik...) och nu mer bor i Stockholms innerstad, så är jag inte så väldigt van vid fästingar. Äckliga, värdelösa djur som de är. Såg på Nyhetsmorgon en gång för flera år sedan då någon slags biolog fick frågan om fästingar faktiskt är ett nyttodjur på något sätt, om de fyller någon som helst plats i näringskedjan. Han sa nej. Möjligen som mat till fågelungar, men de är faktiskt till och med för små för det, så det är så svårt för fågelmamman att ta dem. De är bara eländiga och smittobärare.
Kom tillbaka till Stockholm i fredags, lagom till Sonisphere som ägde rum i lördags.
Nu så här i efterhand börjar det kännas riktigt värt. Iggy var fantastisk, det jag såg av Mötley Crüe utmärkt och Maiden över förväntan. Men jag tror inte att någon som inte var där kan förstå vilken misär det var. Jag överdriver inte när jag säger att det gick att krama vatten ur min behå. Och mina underbara röda AC/DC-edition Coverse... well... Jag la dem i blöt i badkaret över natten för att lösa upp all lera och morgonen efter skrubbade jag dem rena. Only to find att Angus Young-trycket på sidan helt spruckit och lösts upp... så jag skrubbade bort det också, så nu ser de bara ut som ett par vanliga röda Coverse bortsett från att det står "lock up your daughters" på det vita gummit på sidan. Daaaamn you lera!!!
Och jag kan inte komma ifrån hur illa planerad Sonisphere var... Det var två scener, varav den ena var i en sänka, så stod man det minsta lilla borta från scen såg man inget! Det går ju liksom inte att se över folks huvuden då om man står en bit bort. Och scenerna var inte placerade mitt emot varandra - för det hade ju varit logiskt, utan snett brevid varandra på ett jättefånigt sätt som gjorde det gräsligt bökigt att ta sig till den ena scenen.
Det fanns knappt några utgångar, dock massor av skyltar där det stod Exit men som inte var utgångar... för det är ju smart. Speciellt när 53 000 människor vill ta sig ut. Hemskt smart. Och så otroooligt trångt. Den som tyckte att de skulle avgränsa ett så litet område till detta... tja... han tyckte fel. Och så inte ett enda tält att söka skydd i. Inte ett enda öl- eller mattält. Och jag har varit på ett antal olika festivaler vid det här laget, aldrig varit med om maken. INTE ETT ENDA TÄLT. Jeeez louise. Jag är fortfarande chockad.
Men nu känns det bättre. Trots att jag missade det enda bandet jag egentligen ville se, var genomblöt, iskall, och vaknade dagen efter med en underlig träningsvärk i musklerna runt foten från att ha försökt hålla balansen och ta sig fram genom djupa lerpölar i flera timmar. För alla band spelade så bra. De lät så bra. Och vi fick väldigt mycket kärlek från banden för att vi utstod sådant lidande:) Och som min bästa vän sa när vi sent på kvällen möttes på grillen på hörnet för att trycka i oss lite skräpmat, det här kommer att bli en historia man aldrig glömmer och berättar om och om igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)