The Runaways

För sisådär en tio år sedan tror jag det var, som jag först på allvar lyssnade på The Runaways. Jag hade hört namnet förut, visste att det var både Joan Jetts och Lita Fords före detta band, och hade sett en av deras LP-skiva någon gång i en gammal skivaffär. Men jag hade inte ännu lyssnat, och upplevt The Runaways.

Den första låten jag lyssnade på var förstås den stora hiten Cherry bomb. Och det var precis vad en tillrättalagd tolvårig flicka till lika delar plugghäst som hårdrockentusiast behövde höra.

Bland läxor, Harry Potter-böcker och ritblock strömmade de skitiga tonerna från skramliga trummor och halvstämda gitarrer, tillsammans med Cherie's alldeles speciella hybrid mellan sång och rop. Och fast hårdrock alltid varit en del av mitt liv (tack vare att jag är född 1988 av mycket unga föräldrar, som naturligtvis också var hårdrockare eftersom det var vad man var 1988) var detta ändå något helt nytt för mig. För det var FLICKOR. Unga flickor. Som sa... ja gud vet allt, hade på sig gud vet vad, och det var Fantastiskt. Och chockerande, och kaxigt och Fantastiskt. Och så... mäktigt. Fastän jag upptäckte dem runt millenieskiftet, och de var aktiva vid mitten av 70-talet, var detta ändå så ballt. För en tolvårig flicka som inte visste mycket om livet. Och där stod hon, i mitten av fotografiet, Cherie Currie. 16 år gammal, i korsett och med mikrofonen lindad kring låret. Herregud.

The Runaways musik var knappast felfri, och det fanns sannerligen rum för finslipning. De hade en väldigt kort, men intensiv karriär och visst fick de framför allt uppmärksamhet för att de var så unga och vågade. Men något som ofta förbises när man pratar eller läser om The Runaways är vilken påverkan de hade på rockmusikens utveckling. Hur otroligt många tjejband som bildades, och härmade dem. De flesta var förstås inget vidare, men några av dem var det och fanns plötsligen en scen för tjejrockers. Och Joan Jett - den passionerade unga flickan som släpade gitarren överallt, som utgjorde The Runaways hjärta, och Lita Ford - som kanske satt på den mesta talangen och musikaliteten, gick båda vidare och skapade sig långa musikkarriärer som soloartister. Och det tackar vi för:)

Igår såg jag filmen The Runaways. Med Kristen Stewart, Dakota Fanning, Elvis Presleys barnbarn Riley Keough (som var helt okej som skådis, faktiskt) och många fler. Den var inte lysande, och de allra flesta som ser den kommer nog inte att minnas den nämnvärt. Men för mig var den värdefull, och även om jag hade castat den annorlunda (fröken Twilight har faktiskt inte tillräckligt mycket testosteron, eller tillräckligt många ansiktsuttryck för att spela Joan Jett) så påminde den mig på angenämt sätt om hur inspirerande och fina The Runaways var.