Vi som överlevde Sonisphere

Hej igen.
Jag ber om ursäkt för mitt blogguppehåll, men internetuppkopplingen på det ganska primitiva lantstället i Värmland var mindre än fantastisk. Nu har jag återvänt och har för avsikt att återuppta mitt bloggande:)

Värmland var soft. Vädret var ju inte fantastiskt, det regnade nästan varje dag. Men solen, när den väl sken, var riktigt stark så jag har ändå fått en hel del färg. Och framför allt har jag vilat... läst bok efter bok, och pratat med Viktors roliga släktingar. Vi har grillat på klippor, badat i iskall sjö, åkt in till Arvika och handlat mat och allmänt softat. Och naturligtvis noggrant kollat oss för fästingar varje kväll.

Antal hittade fästingar: 1, och eftersom jag är från Hälsingland där det liksom knappt finns fästingar (seriously, aldrig hört talas om nån som fått en fästing i Hudik...) och nu mer bor i Stockholms innerstad, så är jag inte så väldigt van vid fästingar. Äckliga, värdelösa djur som de är. Såg på Nyhetsmorgon en gång för flera år sedan då någon slags biolog fick frågan om fästingar faktiskt är ett nyttodjur på något sätt, om de fyller någon som helst plats i näringskedjan. Han sa nej. Möjligen som mat till fågelungar, men de är faktiskt till och med för små för det, så det är så svårt för fågelmamman att ta dem. De är bara eländiga och smittobärare.

Kom tillbaka till Stockholm i fredags, lagom till Sonisphere som ägde rum i lördags.
Nu så här i efterhand börjar det kännas riktigt värt. Iggy var fantastisk, det jag såg av Mötley Crüe utmärkt och Maiden över förväntan. Men jag tror inte att någon som inte var där kan förstå vilken misär det var. Jag överdriver inte när jag säger att det gick att krama vatten ur min behå. Och mina underbara röda AC/DC-edition Coverse... well... Jag la dem i blöt i badkaret över natten för att lösa upp all lera och morgonen efter skrubbade jag dem rena. Only to find att Angus Young-trycket på sidan helt spruckit och lösts upp... så jag skrubbade bort det också, så nu ser de bara ut som ett par vanliga röda Coverse bortsett från att det står "lock up your daughters" på det vita gummit på sidan. Daaaamn you lera!!!

Och jag kan inte komma ifrån hur illa planerad Sonisphere var... Det var två scener, varav den ena var i en sänka, så stod man det minsta lilla borta från scen såg man inget! Det går ju liksom inte att se över folks huvuden då om man står en bit bort. Och scenerna var inte placerade mitt emot varandra - för det hade ju varit logiskt, utan snett brevid varandra på ett jättefånigt sätt som gjorde det gräsligt bökigt att ta sig till den ena scenen.

Det fanns knappt några utgångar, dock massor av skyltar där det stod Exit men som inte var utgångar... för det är ju smart. Speciellt när 53 000 människor vill ta sig ut. Hemskt smart. Och så otroooligt trångt. Den som tyckte att de skulle avgränsa ett så litet område till detta... tja... han tyckte fel. Och så inte ett enda tält att söka skydd i. Inte ett enda öl- eller mattält. Och jag har varit på ett antal olika festivaler vid det här laget, aldrig varit med om maken. INTE ETT ENDA TÄLT. Jeeez louise. Jag är fortfarande chockad.

Men nu känns det bättre. Trots att jag missade det enda bandet jag egentligen ville se, var genomblöt, iskall, och vaknade dagen efter med en underlig träningsvärk i musklerna runt foten från att ha försökt hålla balansen och ta sig fram genom djupa lerpölar i flera timmar. För alla band spelade så bra. De lät så bra. Och vi fick väldigt mycket kärlek från banden för att vi utstod sådant lidande:) Och som min bästa vän sa när vi sent på kvällen möttes på grillen på hörnet för att trycka i oss lite skräpmat, det här kommer att bli en historia man aldrig glömmer och berättar om och om igen.