Hej Blogg.
Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte skrivit på dig på ungefär två hundra år. Skriv själv om du tycker att det är så jävla roligt.
Ska strax träna, och innan träningen äter jag alltid en träningssmörgås. Ibland är det avokado och keso, ibland är det skinka, keso och tomat... Idag är det leverpastej och avokado. Låter konstigt men är gott.
När jag handlade på ICA upptäckte jag att det fanns något så inbjudande som "Finpastej". Arboga. Låter smaskens, och smakar likaså. Detta vet jag därför att jag köpte den. Och därmed gjorde jag nåt jag sällan gör, nämligen köper saker i fula förpackningar.
Jag är tack och lov fullt medveten om detta, och naturligtvis gör jag undantag för en del produkter som jag gillar tillräckligt mycket, men jag är väldigt styrd av design. Jag älskar produkter som kommer i tjusiga förpackningar, och ja, det har hänt att jag köpt ganska många produkter (i synnerhet smink och hudvård) som jag inte alls tyckt om, enbart för den tjusiga förpackningen. Men hey, när det gäller just hudvård finns det ju inget annat att gå på om man inte är kemist och kan tyda innehållsförteckning, alternativt är dum i huvudet och går på den för det mesta totalt missvisande, alternativt innehållslösa, reklamtexten. Som brukar innehålla säljande text som "Mirakelkur... År av forskning... Dermatologiskt testad... Innehåller molekyler... DNA..." etc. Och som inte säger en enda sak om vad den här krämen FAKTISKT kommer att göra för just dig.
Men åter till leverpastejen. Eller som min käraste vän F säger: lepan. (Vilket påminner lite om lepra, jag tror det är därför det är roligt. Äta lepra. Hihi)
Förpackningen var brun.
Jag gillar inte brunt. Men oavsett, så är det väldigt konstigt att så fort vi ska signalera att något livsmedel är lyxigt och gott så använder vi i Sverige brunt. Såvitt jag vet, och jag har läst mycket färglära, är Sverige det enda landet där just BRUNT är en kvalitetsfärg. I många länder är lyx och kvalitet t ex lila, guld, svart... Men aldrig brunt. För brunt symboliserar... gammeldags.
Och det är just vad den här pastejen vill symbolisera, det gamla gedigna hantverket som en leverpastej kan vara. Man struntar i att man förr i världen åt lite vad tusan som helst, och att pressylta, en "delikatess" som till jul också brukar finnas i lyxvariant - på gammeldags vis (självklart brun förpackning), enligt konstens regler ska göras av delar från grisens huvud och ansikte. Och det tycker vi idag är äckligt. Men förr var vi fattiga i Sverige, och slaktade man en gris fick man tamejtusan käka upp den också. Och vi ska inte inbilla oss att man gjorde pastej på filén, om vi säger så. Tvärtom var det nog mindre kött och lever i den då, eftersom man helt enkelt inte hade råd med så mycket, utan fick ta äpple och potatis att fylla ut med. True story.
Men likt förbaskat tycker vi att saker som är gammeldags och påminner om hur saker var förr, det känns kvalitet och lyx. Bakåtsträvande säger jag. Och dessutom fult.
